Lucia genom historien

De kommer och går, traditionerna från förr. Utom i juletid. För när stjärnan strålar förunderligt klar så är det samma stjärngossar, samma granar och samma gröt och krubba som visar sig i vintermörkret. År efter år. Generation efter generation.

Och så kommer Lucia med ljus i håret. Precis som vanligt.

Fast det har hon faktiskt inte gjort så fasligt länge. I sin nuvarande form endast sedan förra sekelskiftet. Kanske inspirerade Skansen i Stockholm där man firade Lucia redan på 1890-talet.

Lucia populär på 1920-talet

Men riktigt poppis blev hon först på 1920-talet då Svenska Dagbladet anordnade en luciatävling i huvudstaden. Vinnaren kröntes till Lucia och hon fick därefter leda Sveriges första officiella luciatåg.

Lokaltidningar kopierade raskt konceptet och vinnande lucior med olika dialekter spred blixtsnabbt den ljusa traditionen över stad och land.

Tillhåll för övernaturligt

Dessförinnan, i det gamla bondesamhället, var lucianatten den 13 december mest ett tillhåll för övernaturliga väsen som spred skräck i människovrårna.

Denna längsta natt på året – allmogen struntade i kalenderreformen som 1753 spikade vinterstolståndet till den 22 december – kunde man också få höra djuren tala. (Mamma Mia, hundar börja tala mat! skrockas det även i Lady och Lufsen varje julafton klockan 15.00).

Tillhåll för övernaturligt

Själva Lucia ansågs i folktron inte heller bara vara en oskyldig filur som spred glädje och ljus. Norröver i landet talades det om att hon i själva verket stod i förbund med Lucifer. Det hördes ju på namnet! Och på lucianatten gav han henne makt över allsköns övernaturliga krafter.

Ljus i håret

Fast i ståndsmässigare kretsar var man mer bekymmerslös. Festsuget finfolk lussefirade glatt och frejdigt redan på 1700-talet.

Och första gången en svensk Lucia med ljus i håret uppvaktade med sång och fägring stor på luciamorgonen lär ha varit på Horns gård i närheten av Skövde 1764.

Skojfrisk lussebrud

I Västsverige var luciadagen en festdag även bland vanligt bondfolk. Det hände till och med att pigor och drängar bjöds på kött denna "Lille julafton" eller "Lusse långnatt" som högtiden kallades här.

Man kunde också få se ett slags skojfrisk lussebrud klädd i halm som traktens festprissar bjöd upp till dans.

Lucifer, halmdocka eller vitklädd med ljus i hår. Magisk är hon alltjämt, Lucia med sina stjärngossar i släptåg.

Källor: Nationalmuseum, Skansen, Den svenska julboken (Swahn), Stora boken om livet förr (Fredlund), Årets fester (Eskeröd), God Jul (Kättström Höök)

Läs också: Snapsens historia: Grevinnans uppfinning gav oss nubbe till sillen