Snapsens historia: Grevinnans uppfinning gav oss nubbe till sillen

Exakt var Sveriges första midsommarnubbe sveptes kan man träta om. Men den i särklass viktigaste serverades av en 24-årig adelsdam ur ett spritskåp i centrala Stockholm. Närmare bestämt där Café Operas bardisk numera ligger, vilket onekligen känns som en tanke.

Ty Eva Ekeblad var i sanning en järnlady av det rätta groggvirket.

Upprättelse åt baktalad rotfrukt

1749 hade hon inkommit till Kungliga Vetenskapsakademien med en avhandling som gjorde sensation i dubbel bemärkelse. Dels för att den var skriven av en ung kvinna, dels för att den gav upprättelse åt en baktalad rotfrukt.

Potatisen kom inte till Sverige med Jonas Alströmer. Det har två seklers skolbarn fått om bakfoten.

Den växte redan i Botaniska trädgården i Uppsala planterad av universalgeniet Olof Rudbeck. Men hur den skulle användas visste få. Några trodde att det var blasten som skulle ätas och spydde som katter. Andra att den var skuld till både spetälska och dysenteri.

Hembränning i full skala

Tills en snillrik adelsdam, född De la Gardie, plötsligt påpekade att det fanns oanade resurser innanför det lortiga skalet. Alkohol, till exempel. Varvid hon raskt lät anlägga en potatisåker på sitt gods Almare Stäket, strax norr om Stockholm.

Snart pågick hembrännandet i full skala. När maken och riksrådet Claes Ekeblad nästa gång behövde fylla på representationsskåpet i familjens lägenhet vid Kungsträdgården i Stockholm kunde hustrun stolt ställa dit en glasklar dryck med sällsynt ren smak.

Full och mätt samtidigt

Forskare hävdar att tyskarna redan hade knäckt koden för hur man utvinner promille ur potatis. Men det var Eva Ekeblad som gjorde drycken till en svensk specialitet. PR-tricket låg i att lansera den sydamerikanska rotfrukten som en dubbel välgörare. Både full och mätt på samma råvara – det var ju genialt. När Eva Ekeblad dessutom kunde bevisa att ett tunnland potatis gav 500 flaskor i stället för spannmålens vanliga 150 var succén given.

De gamla porträtten avslöjar en kvinna med självsäker blick och frodigt hull. Och precis som sin älskade knöl (och då talar vi förstås inte om maken, som ansågs vara en nobel och älskvärd man) gömde hon en osedvanlig energi innanför skalet.

Födde sju barn

Redan som 16-åring var hon gift och året därefter mor. Upptäckarlusten tycks medfödd. Sju barnsängar kunde inte hindra henne från ett både bildligt och bokstavligt grävande. Sonen Claes Julius beskrev sin mamma som en jordnära godsägarinna som ”styrde och ställde med sträng hand och höll räfst med fogdarna och läste lagen för dem”.

Togs med storm

Att de lärda herrarna i Vetenskapsakademien togs med storm av detta kraftpaket råder det inget tvivel om. När Eva Ekeblads uppsats lästes upp på sammanträdet den 5 november 1748 följdes den av en rungande applåd. Speciellt Jonas Alströmer mös i sin sammetsstol. Äntligen hade han fått en okänd bundsförvant i sin mission för potäterna.

Att forskaren var kvinna orsakade viss debatt. Men ”vittra fruntimmer” satt redan i den franska akademien, som riksrådet Nils Palmstierna så klokt påpekade. Hans framsynta inlägg finns bevarat i mötesprotokollet:

”Föreslog fördenskull grevinnan fru Ekeblad, som i anledning av den synnerliga håg hon haver för försöks anställande, ej skulle underlåta att ytterligare giva varjehanda nyttiga rön vid handen.”

Och fler nyttiga rön blev det.

Potatis i ansiktet

Under årens lopp skulle det anlända flera banbrytande uppsatser från Eva Ekeblads gåspenna. De flesta med potatis som tema.

Det vita sminket som adeln bar i sina ansikten, till exempel. Hittills hade det bestått av en giftig blandning som kunde orsaka otäcka utslag och svår klåda. Bättre då att använda potatismjöl, menade hon.

Samma sak med tvålen som blekte bomullsgarnet. Eller bröd. Eller stärkelse. Även här var potatisen en lysande råvara.

Potatisen flödade

Evas bragd var att få svensken att acceptera potatisen. En anekdot säger att Eva Ekeblad alltid bar en potatisblomma i sin peruk för att ge tyngd åt sina argument. Och resultatet lät inte vänta på sig. Potatis i flytande form svepte snart som en flodvåg över Sverige.

Alla söp

Brännvinet ansågs vid den här tiden av de flesta som en välsignelse, till och med en nödvändighet om man skulle orka igenom den hårda tillvaron.

Alla söp. Problemet var att spannmålen inte räckte till. Bröd eller brännvin? Valet var svårt, därav vetenskapsakademiens eufori när man fick Evas avhandling om att byta säden mot potatis.

Oanade konsekvenser

Lilla nubben satt som en grov järnspik i den svenska folksjälen. Lägg därtill spinoffeffekter i form av statliga utredningar, systembolag, nykterhetsrörelser, trafik­olyckor, dråp, otrohetsaffärer, barn, glada kräftskivor och putslustiga visor och man inser snabbt att Eva Ekeblads destillerande fick betydigt större konsekvenser än hon själv kunde ana.

Läs också: Sigge Stark: Skräplitteraturens drottning