Titta in familjen Barkman-Lorentzons bergsmansgård

Det gula herrgårdsliknande huset med vitsnickrad veranda har nog byn Norrbos bästa läge.

Byggt på en höjd med fri sikt över Bysjön och Grangärdesbygden i Ludvika kommun, med ängar, skog och blånande berg.

Vid badbryggan sitter dottern i huset, 10-åriga Ellen och sticker ned fingrarna för att känna om vattnet är varmt nog.

Växte upp 500 meter bort

Ungefär som mamma Lena Barkman gjorde när hon var i samma ålder, för hon växte upp i Norrbo och var ofta här och badade med sin syster och sina vänner.

– Min familj bodde bara 500 meter bort och jag såg huset under hela min barndom, berättar Lena.

Då var gården ganska nedgången och blomrabatterna och kökslanden igenväxt, men den räddades av de förra ägarna som renoverade den under flera års tid.

Läs också: Karin är elfte generationen på bergsmansgården

Läs också: Robert och Åsa vill återskapa bergsmansgårdens forna prakt

Gården tros ha anor till 1500-talet men bergsmansgården byggdes troligen i slutet av 1700-talet som en av traktens mest påkostade byggnader.

Bergsmän blev ofta förmögna på brytning och förädling av malm, som den släkt som byggde Täppans gård och ägde den i 12 generationer.

Flera arvtagare var driftiga och såg till att gården fick allt fler nya och inkomstbringade verksamheter. Till exempel ett vattendrivet sågverk och hyvleri vars trävaror skeppades ut via en lastkaj nere i Bysjön.

– Det var en stor gård med jordbruk också och 200 daglönare på 1800-talet och tidigt 1900-tal. Min egen gammelfarmor jobbade som sömmerska här, berättar Lena.

Pensionat på 1930-talet

Sedan, på 1930-talet, inleddes en ny era i husets historia. Det blev pensionat Täppan.

I en annons från 1934 står "ljusa, trevliga rum med goda bäddar, sällskapsrum, radio, piano och utflykter till fäbodar. Njut av sommarens behag på Täppan".

Inne i huset märks det att rummen är byggda för en stor gårds behov och senare ett pensionat med många gäster.

300 kvadratmeter och nio rum med halvmeterbreda golvplank, högt i tak och rymliga salar.

Köket är enormt med vedspis, bakugn och arbetsytor för att kunna laga mat till många.

– Ja, det var som en dröm att få så här mycket utrymme. Till och med plats för vår dröm om ett eget biljardbord. Fast det används mest som lekbord eller gräsmatta till Ellens leksakshästar, säger Lena.

I husets förråd på vinden och i andra gömmor hittar de fortfarande, tre år efter flytten hit, spår av tidigare ägare.

– Häromdagen fann vi en gammal skylt från pensionatet. Det är kul att det finns så mycket kvar från livet på gården förr. De som sålde huset till oss lät foton och saker stanna kvar i huset. Något som uppskattas mycket av oss, berättar Lena.

Gamla bilder och saker

Hon fick många positiva reaktioner på Instagram nyligen när hon lade upp ett svartvitt foto på gården från 1895.

Två små barn gungar på varsin gunghäst ute på grusvägen och en bit upp sitter tre damer i hattar och vida kjolar i varsin vilstol.

– Jag tror att barnen haft det ganska bra här genom tiderna. Vi har hittat hemmasydda dockkläder vilket säkert inte alla barn hade förr. Andra foton, från 20-talet, vittnar om en glad period för döttrarna på gården då, säger Lena.

5-årige Emrik springer förbi oss i det stora köket. Kommer riskabelt nära skålen med färska ägg på skänken.

– De kommer från våra hönor. Vi har en flock på cirka 30 höns, tuppar och kycklingar, säger Lena.

Ute på gården visar hon hur hönorna pickat bort allt ogräs under trädgårdshäcken där de gömmer sig för rovfåglar. När hon öppnar dörren till det lilla hönshuset kommer de nyfiket nedför trappan.

– Jag älskar verkligen mina höns. Det är så kul att vara med dem och titta på dem, säger hon.

Egna grisar

Magnus och Emrik går bort till en annan hörna av tomten, där nio fläckiga linderödsgrisar bökar runt i jorden i en stor hage.

– Vi har tre suggor, en galt och fem smågrisar som föddes i november. Fler smågrisar väntas om några veckor, berättar Magnus.

Han har sagt upp sitt fasta jobb på Fonus och åtar sig istället begravningsuppdrag och transporter via sin egen firma för att få mer tid att förverkliga sin dröm.

– Jag skulle egentligen vilja vara bonde på heltid. Vi har även nio tackor som tillsammans fått 20 lamm i år. De är av lantrasen ryafår och hjälper oss att hålla markerna öppna, berättar Magnus.

Intresse för lokal mat

För varje år har han och Lena utökat antalet djur och säljer även köttlådor lokalt till kunder i trakten.

– Intresset bara ökar för lokalproducerat kött och småskalig uppfödning där folk vet hur djuren har haft det. Nyligen startade en Rekoring i Ludvika och Smedjebacken och många har redan anmält intresse för att köpa våra köttlådor, säger Magnus.

Fåren har sina betesmarker nere vid sjön som inte är längre bort än att de syns från huset.

Magnus och Lena äter nästan inget annat kött än från den egna gården. Men barnen har svårare för det.

– Ja, de vill inte äta kött från våra egna djur som gått här på gården, säger Lena.

Gårdens äldsta hus

Lena och Magnus har också ett långtidsprojekt med att renovera det äldsta huset på gården, den gamla bagarstugan.

Ett fint, litet timmerhus som de har målat och kittat fönster med linoljekitt och linoljefärg. Men byns timmerman fick renovera taket och den ruttna syllstocken.

Inne i stugan får man kliva försiktigt på de sviktande golvet. Det luktar trä och damm och murbruket på den gamla bakugnen är sprucket.

– Här vill vi ha ett extra hus, med plats för gäster och kanske en liten gårdsbutik säger Magnus.

Kanske kommer de att ha julmiddag här utifrån den kompletta receptsamling från julen 1900 på gården, som de hittade på vinden.

– Ja, vi funderar på att dela ut varsitt recept till de släktingar som ska vara med att laga till nästa julmiddag, skojar Lena.