Ängsklocka - blomman som väntar i mörkret

Ängsklockan är lätt att känna igen. Högt uppe på de halvmeterhöga, smala stänglarna dinglar klockor man lätt kan titta in i. De blålila klockorna är mer öppna än hos andra blåklockor och gapet är vackert strimmigt.

Växer vild i övriga Europa

Ängsklockan är inte en inhemsk växt från början. Den växer vild i övriga Europa men till Sverige, Norge och Danmark tror man att den kom som några förflugna frön i utsäde. Här i Sverige är den vanligast i södra Sverige och mellansverige.

Läs också: Slåttergubbe - siare och drullens bästa vän

Läs också: Ängshaverrot - en hemlig godsak

Fröna ligger och väntar i åratal

Ängsklocka är en tvåårig växt som ägnar större delen av sitt liv åt att vänta. Den sprider sig bara med frön och de pyttesmå fröna behöver ljus för att gro. Därför kan de ligga i åratal och vänta på att jorden ska röras om eller på att någon ska slå ängen så att solen kommer åt att väcka dem.

När fröna väl gror blir plantan en liten bladrosett första året, under andra levnadsåret sträcker bladrosetten upp blomstänglarna så att du får syn på den.

Den sköna klockan är också Dalarnas landskapsblomma. Väldigt passande eftersom det första omskrivna fyndet var när Carl von Linné fick syn på den i Falun 1755.