Ängshaverrot – en hemlig godsak

Var inte ledsen om du inte känner igen ängshaverrotens gula blomma. Trots att den är så speciell med sina långa foderblad som sticker ut mellan kronbladen är den svår att lära sig känna igen.

Blomman syns bara några timmar varje förmiddag. När Linné satte ihop sitt "blomsterur" med blommor var ängshaverroten den som var uppe i ottan. Linné klockade blomtiden till mellan 3-5 på morgonkulan till 9-10 på förmiddagen. Är det dåligt väder struntar blomman dessutom i att öppna sig alls.

Oftast står alltså knopparna slutna med de gula kronbladen helt gömda av gröna foderblad.

Läs också: Baldersbrå - en tillflykt för hotade kryp

Läs också: Slåttergubben - siare och drullens bästa vän

Ängshaverroten är en ängsväxt som finns i södra och mellersta Sverige. Den trivs på ängar, i vägkanter och åkerrenar.

Lä dig känna igen den så har du en godsak att plocka. Blomskotten kan kokas som sparris, knipsa av de översta 15 centimetrarna. Man kan också gräva upp roten och äta den på samma sätt som svartrot.

På latin heter ängshaverroten Tragopogon pratensis, översatt betyder det bockskägg. Namnet har plantan fått efter sina fröer. När den blommat över bildas bollar, som hos maskrosen men frönas små paraplyer är styvare och raggigare, lite som bockskägg.