Krönika: Ska du också göra korv? Är du riktigt, riktigt säker?

Jag föreslår följande kollektiva hyllning. Nästa gång någon av oss ser en butikshylla full med rökt påläggskorv blir det knäfall i vördnad.

På andra axeln sitter ingen alls, ingen liten realist som föreslår att jag ska köpa korven i stället. Det finns folk som tycker att jag kunde behöva en sån.

I stället drogs hela korväventyret igång med ett recept på salami och en djupdykning i frysen efter råvaror.

Läs också: Krönika: Ingen omsorg är för liten i advent

Läs också: Krönika: Livet efter 50 med platta fötter och öron som aldrig slutar växa

Läs också: Krönika: Det som göms i snö kan gott ligga kvar

Läs också: Krönika: Det blir en god jul att minnas!

Jag hade planen klar i huvudet. Först skulle jag montera korvhornet på assistentens köttkvarn. Korvhorn? När maskinen köptes för evigheter sedan hade jag snöat in på äppelmos och valde en mosmakare i stället.

– Göra korv? Jag? Aldrig i livet, frustade jag glatt när butiksbiträdet frågade.

Så här efteråt kan jag svära på att högmodet var inblandat då också men hon nekar.

– Du tager vad du haver, väste hon i stället irriterat.

Högmodet har aldrig haft något tålamod utan krävde att allt skulle göras nu. Tillsammans rafsade vi runt i skåp och lådor. En tratt, en tratt, en tratt… Alla trattliknande föremål testades i köttkvarnens mynning. Inget passade.

Till slut fanns bara det mest bortglömda skrotskåpet kvar, det högst upp under taket snett ovanför kylskåpet.

Där hittade jag en gammal bröstmjölkspump som inköptes när det väntades tillökning för 17 år sen. Den användes aldrig men slängdes inte heller och nu blev den sönderplockad i molekyler.

En av delarna var en lång tratt i livsmedelsgodkänd plast i perfekt storlek. Lysande, tjoade högmodet och slängde med sleven.

Synfältet vidgades. Vägen till den färdiga korven kändes lika spikrak som välgrusad. Jag gjorde iskall smet, ljuvligt kryddad, trädde fjälster på hornet och tryckte på ”start”.

Det som följde beskrivs enklast som ett mekaniskt fiasko. Smeten kom inte ut. Den stannade inne i kvarnen och ältades skyndsamt till en fet, skär kräm.

Jag prövade allt. Plockade isär och skruvade ihop, satte dit delar och drog ifrån. Inte ens en gammal handjagad kvarn gjorde som jag ville.

Det slutade med att jag satt där, med bröstpumpstratten, och tryckte in korvsmet med tummen. Splutt, splutt.

Högmodet gömde sig längst in i skrotskåpet.

Men ni vet hur det är, det blir afton även efter de ruggigaste korvdagar och när mörkret sänkte sig hade jag gjort korv, torkat den i ugnen och kylt i isvatten.

Dagen därpå var stora korvrökardagen och när jag stapplade in i köket till frukost var första impulsen att vända i dörren.

Har ni sett filmerna med Optimus Prime och de andra mekaniska bjässarna som först är bilar men som kan veckla ut sig till stora metallkrigare på två ben? Det såg ut som om en av dem mått illa och kräkts i köket.

Överallt låg vridna maskindelar – skruvar, hålskivor, packningar och vred. Det var vevar och proppar, kryssknivar och metallringar.

Högmodet hade trots bakslagen spottat upp sig och piskade på. Nu skulle tant röka korv.

Hur det gick kan jag berätta en annan gång. Jag nöjer mig med att säga att hela jag luktade skogsbrand när dagen var slut. Trots vissa tillbud hade jag både pannlugg och ögonbryn i behåll.

Pannlugg, ögonbryn och hemrökt korv. Vad mer kan en människa begära?