Jag hittade porten och reste bakåt i tiden

Att resa i tiden måste vara en av människans hetaste drömmar.

Jag menar alltså ställen där inte européer varit. Andra människor kunde förstås ha bott där i tusentals år, vilket sannerligen inte gjorde tanken mindre spännande.

Åter andra gånger har jag dristat mig ända tillbaka till stenåldern, och vid något tillfälle till och med sett neanderthalarnas lägereldar på avstånd.

Läs också: Krönika: Behovet av att sitta vid en lägereld

Men ibland har jag bara kvistat något hundratal år bakåt och hälsat på hos mormor och farfar och dom, för att grunna lite över deras liv. De föddes i slutet av 1800-talet.

Vad åt de till frukost? Var de rädda för sina föräldrar? Vad fiskade farfar med för grejor där i Dalarnas skogsbäckar? Hur lyckades mormor hålla reda på alla sina småsyskon? Vad drömde de om?

Själva boendesituationen har jag dock inte funderat på. Det där med vatten, värme och avlopp har aldrig varit viktiga inslag på mina tidsresor.

Men nu på min och hustruns årliga vårvinterfärd i Lappland fick jag mig en tankeställare eller två.

Vi brukar skida längs Kungsleden och övernatta i enkla STF-stugor, utplacerade här och där i fjällens vackra ödslighet. En gång lade vi veckan bland skog, myr och ännu enklare stugor i Muddus stora och svårtillgängliga nationalpark.

Tillvaron är alltid extremt okomplicerad. Problemen att lösa är att förflytta sig och sin packning från en stuga till en annan, samt att få mat och värme.

Framme vid varje dags mål gäller det att hugga ved till spis och kamin. Vatten hämtas i ett mer eller mindre igenfruset hål i en bäck eller sjö. I Muddus smälte vi snö.

Diskvattnet hälls i slaskhink som ska bäras ut före läggdags, och dasset en bit bort är lika kallt som själva vårvinterkvällen. Minus femton är inte ovanligt.

För en så kallat modern människa är detta exotiskt till en början, för att överraskande kvickt övergå till rutin.

Läs också: Krönika: Friluftliv är både plågsamt och läskigt

Ved. Vatten. Slask. Dass.

Mobiltäckning? Bara glöm!

En kväll, när jag låg och försökte förmå mig att somna utan att gå på dass en gång till, kom jag åter att tänka på mormor och farfar och dom.

Att bära ved och vatten och att frysa ändan av sig på hemlighuset, måste naturligtvis har varit en ganska stor och ofrånkomlig del av deras vardag. Och säkert hade de många gånger legat under ett varmt täcke och inte velat pina sig ut i kvällsmörker och kyla.

Från att vi spände på oss skidorna vid tågstationen i Abisko till att vi klev på bussen i Vakkotavare, en vecka och elva mil senare, levde vi så. Standarden bör ha varit på mormors och farfars barndomsnivå.

Sedan skenade visserligen allt iväg. En bekväm länsbuss tog oss till Gällivare där vi gick på resecentrums spoltoalett, och sedan köpte hämtmat från thairestaurangen i väntan på nattåget söderut. Sånt kunde mina gamla knappast ens fantisera om.

Vi var tillbaka i nutid, men jag insåg att vi hade gjort en resa tillbaka i tiden. Det går faktiskt.

Väldigt mycket är bekvämare idag, men nödvändigtvis allt. Jag tänker på det där att ligga i en varm säng och inte vilja gå ut till ett litet hus med hjärta på.

Mormor och farfar hade förstås potta. Sån lyx finns inte i STF-stugor.

Och förresten! Tänk på att en tidsresa naturligtvis går lika bra att göra till fots, nu när skidföret smält bort.

Läs också: Krönika om när älgattack mot Lands reporter