"Friluftsliv är både plågsamt och läskigt"

Vetenskapen visar gång på gång att naturupplevelser gör människor mätbart friskare och gladare. Immunförsvar stärks, blodtryck går ned och depressioner lättar. I USA luskade några forskare ut att naturupplevelser till och med gör människor mer empatiska och osjälviska.

Oginhet spred sig i gruppen. Misstänksamma blickar utväxlades, ja faktiskt även ett och annat hårt ord. Empati? Nix. Osjälviskhet? Glöm det.

Minns också en nära släkting som en gång tog med sin käresta på fjälltur. Den varade i flera dagar och ledde allt längre bort och allt högre upp. Till slut snubblade den stackars ovana medföljaren fram över vassa och vingliga stenblock på nästan 2 000 meters höjd.

Eller stackars och stackars. Hon blev riktigt ilsk, och efter hemkomsten hängde förhållandet länge på en skör tråd. Hälsosamt? Knappast.

Och så alla dessa skavsår. Har själv, till fots och på skidor, färdats miltals i nordiska fjäll med svidande hälar och blåsor under fötterna. För att inte tala om skinnflådda tumgrepp vid kajakpaddling. Inte kul.

Ska vi prata myggbett också? Solsveda? Frusna tår? Förstoppning?

Nej, friluftsliv kan vara rena plågan. Varför forskar ingen på det? Men så får man väl inte säga i det här landet.

Ja, nu har jag i alla fall försökt. Alltså försökt slå hål på det eviga tjatet om hur välgörande det är med friluftsliv och naturupplevelser.

Men jag misslyckas. För i mina exempel gäller att, precis som i övriga livet, bara att vara vettig: Ta med extra knäckebröd. Ovana fjällvandrare bör inte börja med Kebnekaise. Skavsår och blåsor undviks genom gradvis tillvänjning i förväg, och dämpas i akuta fall med tejp.

Utan att mäta med instrument har jag själv känt av naturens välgörande kraft många gånger. När jag kommer tillbaka till arbete och civilisation efter en utfärd märks denna kraft som saknaden efter en ljuvlig dröm. Vad gör jag här? Vart tog drömmen vägen?

Och i denna saknad efter något som bland buller och stress tycks overkligt, kan jag hämta kraft långt efter att jag kommit hem. Även minnen är upplevelser.

Skogspromenader och fisketurer i all ära, men störst doser ger utflykter som varat i flera dagar och då jag tagit mig längre sträckor av egen kraft.

Att paddla mot horisonten och slå upp tältet på en skärgårdskobbe. Att skida genom urskog och myrar i Muddus nationalpark och sedan titta ut över ännu mer urskog och myrar. Och att i tystnaden inse att bara mina armar och ben kan ta mig tillbaka.

Det är lite lite läskigt. Och svindlande ljuvligt i all sin enkelhet.

Att naturens värde som medicin och kraftkälla blir alltmer uppenbart, är förstås bra. Förhoppningsvis leder det till att mer skog undantas från kalhuggning, att fjällområden skyddas från giriga gruvbolag och att hotade djur och växter får hjälp att leva vidare.

Och när det gäller själva naturupplevelserna kan gärna fler områden undantas från bullrande snö- och vattenskotrar. Det borde kunna finnas plats för alla, fast kanske inte överallt.

Läs även: Fler krönikor på land.se