Ibland kan en hundbild vara väldigt lugnande

Jag var väl aldrig orolig på allvar. Ändå knappade jag mig ständigt in på Cal Fire, webbsidan för brandförsvaret i Kalifornien, och klickade på en karta som uppdaterades flera gånger per dygn. Där knaprade sig den stora branden närmare och närmare.

Nej, men allt närmare den käre son som valt att plugga på en skola just precis där. Jag vet exakt var på kartan han bor i ett hus tillsammans med några andra elever, och för varje dag såg jag eldens mörkröda område växa och komma krypande.

Sonen skickade mobilbilder av den rökfyllda himlen och berättade om sot i luften och på marken. Jag klickade på kartan för hundrade gången och såg att gränsen till området som omedelbart måste evakueras flyttats ytterligare, och nu bara var fyra kilometer från sonens hus. Och jag läste i webbupplagan av ortens tidning om hur giftig luften blivit att andas.

Så jag var nog orolig. Väldigt orolig.

Då tänkte jag på andra människor som också är oroliga för söner, döttrar, bröder, systrar och andra människor de älskar.

Läs också: Krönika - Lands Håkan Steen attackerad av älg

Läs också: Krönika - Lands reporter om det otäcka friluftslivet

Jag insåg att fruktansvärt många av dem har ofattbart mycket ruskigare saker än skogsbränder att oroa sig för. De har sina närstående på platser där det skjuts och bombas och där människor grips och kastas i fängelse för ingenting.

Ofta har de själva lyckats fly från just dessa livsfarliga trakter och försöker sedan hålla kontakt och få information om dessa kära, som inte längre är nära.

De är oroliga för människor de länge levt alldeles intill, precis som jag gjort med min son. Vi vet allt om hur länge de tycker om att sova på morgnarna, vilka TV-program de gillar, deras favoritmat, hur luriga de ser ut när de skämtar och hur det känns att mjukt stryka dem över håret.

Ibland vet de som flytt från krig inte ens om deras djupt älskade anhöriga lever. Och i allra värsta fall vet de att de inte lever.

Mitt fall var en västanfläkt jämfört med deras vidriga situation. Min sons liv var rimligen inte i fara. Ändå gnagde sig rädslan och ovissheten ständigt in i alla andra tankar.

Hur ska man handskas med oro? Bästa sättet är att göra något. Är jag bekymrad över en krämpa, går jag till vårdcentralen. Undrar jag om båten fortfarande flyter, så cyklar jag dit och öser den. Ligger jag illa till med en artikel, så stänger jag av telefonen och bara skriver.

Att vara maktlös och hjälplös är det värsta. Man vill kämpa och slita och kanske till och med slåss, men med hundratals eller tusentals mil till det hemska finns bara önskningar och hopp att ta till.

Det blev till att vänta och klicka på den förbaskade brandutbredningskartan igen och igen. Och hoppas på nya meddelanden i mobilen förstås.

När evakueringsgränsen krupit så nära som fyra kilometer gav sig sonen och en kompis iväg. Kompisens familj bor i ett hus en dagsresa åt nordväst och där fick mitt älskade barn sova på soffan i vardagsrummet.

I stället för bilder på rökfyllda himlar skickade han en liten film på när han kliar husets stora och lurviga hund. Då var jag inte orolig längre. Hunden heter Sasha, berättade han.

Läs också: Bok full med djurintervjuer