Göran Greider: ”De bortglömda platsernas revolt!”

Jag ryckte till. Hon var ju bara i dryga tjugoårsåldern – och så kom plötsligt, ur en annars glad människa, ett slags bottenlös pessimism beträffande livet på landsbygden.

Jag sa inget, men kände hjärtat krympa: Det fanns något kusligt ödesmättat i hennes spontana utrop. Det var förra sommaren. Men yttrandet fastnade i mig. År efter år har många med mig försökt skriva om att det måste till satsningar på landsbygd, glesbygd och landsort, utan att det tagit skruv. Nu plötsligt börjar läget bli ett annat. Det talas mer om land och stad.

Det kan faktiskt vara så att det vi indirekt har att tacka för att något börjar hända är högerpopulismens explosiva tillväxt runtom i västvärlden. Donald Trump fick uppenbarligen med sig många på den amerikanska landsbygden som kände sig totalt övergivna av banker och politiska eliter i New York och Washington. Brexitröstarna skrämde vettet ur det brittiska etablissemanget. I Sverige har SD:s framgångar – som betytt att till och med det forna landsbygdspartiet Centerns väljare gått över till SD – fått ledande politiker att börja tänka. Nu åker de på Landsbygdsriksdagen och i riksdagen lägger de propositioner för levande landsbygd.

En ny vurm för världen utanför storstäder och regionala stortätorter siktas. Och den har flera källor. Den första springer fram ur vad som har kallats de bortglömda platsernas revolt.

Folk har helt enkelt blivit förbannade på de politiska eliterna som länge helt fixerade sig vid storstadsbefolkningarna – och inte ens då såg annat än innerstädernas privilegierade och glömde förorterna. Mycket av röstandet på högerpolitiska partier tror jag är ett uttryck för en sådan revolt. Nej, jag gillar det förstås inte. Men jag ser ju hur det trots allt fått de traditionella partierna att börja fundera: Har vi missat något? Vad är det för människor vi glömt?

Den andra källan till den begynnande vurmen för ”landet” är helt enkelt att livet i storstäderna håller på att bli hopplöst uppstressat: Trångboddhet, skyhöga hyror och bostadsrättspriser; köer till allt; ett dagligt pendlande som ofta är värre än det på landsbygden; överfulla t-banevagnar och slutligen en existentiell känsla av att stängas in i glas, sten och betong. Till sist revolterar något inom människan själv. Vi är, som en biolog har hävdat, biofila varelser. Vi har ett behov av grönska, öppna fält, träd – och i klimatkrisens era blir sådana tankar rimligen efter hand bara starkare och starkare.

Vi är dessutom evolutionärt mer skapta för ett liv i grupper på femtio eller hundra människor där de sociala kontakterna är starka – än för det anonymiserade livet i en trappuppgång där nästan inga känner varandra.

När jag varit länge i byn Hagen i Dala-Floda, vid Västerdalälven, och anländer till Stockholms innerstad är jag spontant ofta på väg att hälsa på alla jag möter! Det är en instinkt. Men ingen bra instinkt på en storstadsgata. På landsbygden kommer den däremot till sin rätt. Detta ständiga hejande, på byvägen, i matvarubutiken, vid återvinningsstationen! Det kan faktiskt vara så paradoxalt att människor på landsbygden oftare ler mot varandra än vad storstadsbor gör, trots att innevånarna är så mycket färre.

Detta inte sagt för att romantisera lantlivet. Men jag säger det för att det alltmer börja ligga i luften: En kommande grön våg, en kontraurbanisering.

Men ännu är det långt dit. Jag glömmer inte det där utropet från den unga tjejen.

Läs också: Ny rapport: Glesbygdsbor har tappat tron på bygden

Läs också: Drömhuset på landet – här får du mest för pengarna

Läs också: Tron på framtiden lägre på landsbygden

Läs också: Lista – Här är de bästa kommunerna att bo i

Debattör: Göran Greider, författare och journalist