”Jag kan lista ut det mesta – men nu räcker det inte till”

Det är jag och myrorna. Som myran ränner jag runt, det är min natur. Rakt fram, in i väggen, backar och tar ny sats. Jag följer doftspår ut i världen, nyper tag i någon liten godbit jag hittar och släpar hem till stacken.

Att vara myrig har sina nackdelar. En mig närstående grabbhalva gjorde en gång en lyckad imitation.

– Hej, jag heter Tanten. Jag brukar springa runt i huset och släppa saker lite överallt. Sen svär och piper jag när jag inte kan hitta mina grejer.

Till detta gjorde grabbhalvan en oemotståndligt flaxig liten dans. Jag skrattade så jag grät. Eller om det var tvärt om.

Men nu sitter jag där jag är satt. För en gångs skull får jag en stund att se mig omkring i stacken på ”nykter kaluv”.

Allt det jag har. När jag öppnar skafferidörren syns det tydligt att myran i mig gjort sitt.

Om det fanns ett SM i pasta skulle jag ha pallplats. Frysen frustar överfull. Jag har hyllmeter med böcker att läsa och så mycket jag borde ha gjort.

Allt det jag kan göra. Det finns tak att måla, golv att skura, verktyg att sortera och gud förbjude att någon tittar under källartrappen. Där bor forna tiders dammiga odlingsdrömmar, krukor och såbrätten sorglöst insparkade i mörkret.

Det går ingen nöd på mig, ändå fladdrar det till i magen. En orolig nattfjäril dunsar där inne, skör och grå. Jag känner igen den och trots obehaget vet jag att den är en gammal god vän.

Den brukar fladdra till när osäkerheten dyker upp. Har jag valt rätt? Hur ska det gå? Skulle jag ha varit någon annanstans?

Det är ett maktlöshetens fladder.

Jag låter den flaxa av sig, fjärilen. Sen tänker jag som jag brukar när jag bara kan gilla läget: ”Här kan jag också vara”.

Jag sitter där jag är satt och har gjort allt jag kan. Lika bra att finna ro.

Teven stod på häromkvällen. De pratade om vad forskarna vet om skratt och gråt. En lärd man förklarade att människor inte gråter för att de är ledsna.

Gråten kommer när människan känner sig maktlös och tårarna är en signal till andra. Den säger ”Jag klarar mig inte själv. Hjälp.”

Inte underligt att småbarn pendlar mellan otröstligt bölande och envist ”kan själv”.

Det är gott att känna sig kapabel och här om dagen grävde jag verkligen djupt i mitt förmåge-förråd.

Ni vet, silkorgen i diskhon. Det sitter en packning i den som inte finns att köpa när den börjat läcka. Man måste skaffa helt ny silkorg och i värsta fall byta ända ner till vattenlåset.

Jag försökte allt. Skruva isär och ihop, vrida och vända.

Allt det jag kan. Rensa avlopp, sticka sockor, verka fårklövar, konservera tomat, byta däck och mycket mer.

Läs också: Rengör fläktfilter – så gör du!

Läs också: Gör din egen jäst – 2 smarta sätt!

Jag kan lista ut det mesta men det räcker inte till. Jag är lika usel på silkorgspackningar som på att beräkna smittspridning eller göra vacciner.

Som tur är kan andra och när det kniper är jag så imponerad, i stort som i smått.

Man kan skicka ut en bild på nån omöjlig hög matvaror via datorn och få hundratals förslag på vad man kan laga av dem. Den som inte kan sova får små tecknade hjärtan till svar i datorn och massor av lugnande råd.

Och när det krisar på riktigt finns människor som ägnat hela sina vuxna liv åt att bli bra på just det som behövs, det riktigt svåra. Då kliver de fram så att vi andra kan finna lite ro.

(Hur det gick med silkorgspackningen? Jo, tack. Med hjälp av gänget i Facebook-gruppen Rörmokare utan gränser kläcktes till slut idén att ersätta packningen med en sönderklippt gammaldags diskpropp. Seger!)