Järnvägsparkerna från förr

På en svartvit bild från Vännäs järnvägsstation 1946 syns en grund betongdamm med en liten fontän i mitten.

Femton år senare och femton mil nordväst efter rälsen, från Vännäs räknat, skvittrar ett litet vattenspel i gräsmattan hos en vanlig familj. Den lilla dammen är gjord i betong men kanterna är rundare.

Det är lätt att tänka att proffsfontänen smittat av sig.

När tågen kom bolmade små parker ut kring rälsen vid stationer och banvaktsstugor. De planterades med annorlunda växter och med vackra platser att spatsera på.

Fluffa till det farliga

– De första planteringarna längs järnvägen vet vi nu gjordes för både prydnad, nytta och skydd, säger Anna Lindgren, forskningssamordnare på Järnvägsmuseet.

Hon har skrivit en licentiatuppsats om planteringarna under de svenska stambanornas första 20 år, 1855-1875.

Med tågen kom nya tider på många sätt. Tidtabellen gjorde det nödvändigt att passa en exakt tid och väntan med tillhörande leda dök upp i samma svep.

I järnvägsparken planerades bänkar in att sitta på framför doftande syrener och med vackra blomrabatter att titta på.

– Man kan ana en vilja att bädda in de där nya maskinerna i ett landskap som gjorde dem mindre skrämmande. Tanken var också att skapa platser där folk kunde vara ute, det sågs som sunt.

Anna är förbluffad över tankeskiftet. Järnvägsparkerna skapades för att folk skulle lära sig uppskatta skönhet och vara ute i friska luften stället för att supa.

– När och hur gick det till när parken plötsligt började ses som motsatsen, en plats där folk ställer till med elände? Jag hoppas att vi kan lära oss av historien och skapa gemensamma platser som har samma positiva känsla.

Läs också: Skötselråd för friska äppelträd och fler äpplen

Läs också: Kolla in lummiga sagoträdgården i Småland

Testade härdiga plantor

De första järnvägsbanornas planteringar fanns med som en del i byggplanerna från början. SJ:s Planteringsväsende var sedan i gång fram till 1973. Under den tiden avlöste trädgårdsdirektörerna varandra och parkerna gjordes om efter tidens anda.

Parkverksamheten stod också för plantorna. SJ hade plantskolor, så kallade växtdepåer, på flera håll i landet som försåg landets alla järnvägsparker med träd, buskar och perenner. Många gånger var växtmaterialet annorlunda.

– Det är en hel del vi inte väntat oss. Till Eslöv beställdes till exempel 50 krusbärsbuskar och 1000 hagtornsplantor. Så många måste ha blivit häckar, inte plantor till husbehov, sammanfattar Anna.

Växtdepåerna provodlade växter i tuffare klimat för att hitta tåliga varianter. Till exempel testades gräsblandningar för Norrland i Storuman, Gällivare och Boden på 1930-talet.

Även trädgårdarna kring tjänstebostäderna fick plantor från plantskolan i starten och de som jobbade där uppmuntrades att odla mycket.

De fick sedan köpa sina egna växter men med jämna mellanrum dök kunniga trädgårdsmästare upp för att inspektera parkerna. Då kunde de kunde prata växter med odlarproffs och få goda råd.

Inspirationen kan ha gått vidare och färgat trädgårdslivet för vanligt folk. Krusbärsbuskar, körsbärsträd, poppel och exotiska chembratallar kan ha hittat sin plats också där de inte från början hörde till det vanliga runt husknuten.

Söker efter ritningar

Parkerna kring tågstationerna sköttes av järnvägens anställda, i enstaka fall ända fram till 1990-talet.

– Nu är många av parkerna borta. Vi ha börjat inventera lite och hittat spår av dem men visst behövs det mer kunskap.

Det kan till exempel ligga stenläggningar under gräset. Det kan också finnas rester av de klassiska små dammar som trädgårdsdirektören Gösta Reuterswärd hade för vana att rita in i parkerna.

Han var verksam 1938 till 1960 och ville ge folket lugna trädgårdsupplevelser i funkisstil.

En hel del av arkivmaterialet finns kvar men mycket saknas fortfarande. Anna hoppas att någon växtkunnig forskare ska ta sig an att reda ut hur verksamheten såg ut på SJ:s växtdepåer.

– Och vem vet, det kanske finns folk där ute som sitter på planritningar, bilder eller växtlistor. De skulle jag gärna ta del av.

Källor: SJ:s planteringsväsende, Rasmus Widegren, Göteborgs universitet. Planteringar vid järnvägen, Anna Lindgren, Göteborgs universitet.