Så långt har din lunchmat rest – kolla skillnaden på två vanliga rätter!

Det är LRF (Lantbrukarnas rikförbund) i västerbottniska Vilhelmina som nyligen gjorde en uppmärksammad jämförelse mellan två vanliga lunchtallrikar.

Den ena är tillagad av lokala råvaror, kött, potatis, morötter och gräddsås från Vilhelmina, Umeå och Norrmejerier. Den kostade 24 kronor och hade transporterats 444 kilometer.

Transporterad 35 340 kilometer

Den andra lunchen lagades av importerade råvaror som ris från Japan, sojabaserad tofubiff från Kina, avokado från Mexiko och kokosmjölk från Papua Guinea. Den kostade 57 kronor och hade en transportsträcka på hela 35 340 kilometer.

– Ändå hade vi valt en väldigt enkel beräkning av avstånden - fågelvägen. De verkliga transportsträckorna för den importerade maten är betydligt längre, säger Ida Oderstål, ordförande i LRF:s kommungrupp i Vilhelmina.

– Vi räknade inte heller ut koldioxidutsläpp eller vattenåtgång som vi vet är väldigt stor vid odling av avokado, till exempel, fortsätter hon.

Läs också: LISTA: Gårdsbutiker län för län

Läs också: På Vänna gård vill man ge grisarna ett naturnära liv

Läs också: Så här långt reser favoritmaten från utlandet för att nå din tallrik

Två lunchtallrikar visades upp

De två tallrikarna visades upp i foajén till Vilhelminas kommunhus vid lunchtid och ingick i en aktivitet för LRF:s kommungrupper i Norr- och Västerbotten.

Det väckte stort intresse både där och på sociala medier, där inlägget snabbt sågs av över 100 000 personer.

Visa jordbrukets roll

Syftet bakom är att visa jordbrukets viktiga roll i omställningen till ett fossilfritt samhälle, särskilt via lokalproducerad mat.

– Vi ville visa hur stor skillnad vårt val av mat på tallriken kan göra. En tankeställare gällde särskilt riset, att man väljer det av gammal vana i stället för lokalt odlad potatis, säger Ida Oderstål.

Förra året var temat självförsörjningsgrad och då blev många chockade över hur väldigt låg den var i kommunen.

Brist på lokala bönder

Det är lika aktuellt i år och mellan tallrikarna på utställningsbordet i kommunhusets foajé hade Ida och hennes kolleger ställt upp skylten: ”Någon landsbygd kommer alltid att försörja oss, varför inte vår egen?”

I Vilhemina har den lokala Reko-ringen - en Facebookgrupp där lokala bönder kan sälja direkt till konsumenten – ingen brist på kunder utan på producenter.

– Ja, trots att vårt landskap som är ytterst lämpat för att producera naturbeteskött, mjölk, potatis och grönsaker är det få som anser det mödan värt att starta företag inom djurhållning eller odling här, säger Ida Oderstål.

– Det är jättetråkigt att så fin odlingsbar mark står obrukad när man 1000-tals mil härifrån utarmar jordarna för att sedan transportera hit maten till oss. Vi tror dock att om intresset för lokalproducerad mat fortsätter öka kommer vi bli fler producenter, fortsätter hon.