Tänk vilka känslor en julkärve kan väcka!

– Det här är en historia om en farbror som kom till en av våra utställningar, säger Sigun Gröning som är engagerad i museets verksamhet i Mariestad. Mannen tittade länge på våra fotografier och bildspel med motiv från Södergårdens ålderdomliga jordbruk, berättar hon.

– Sedan började den här gamle mannen berätta om hur högtidligt det var när hans far satte ut julkärven på julafton, berättar Sigun Gröning. Efter det började julen. Innan kärven var uppsatt fick man inte smaka av julmaten, sa han.

Till sist frågade Sigun om han inte ville köpa en julkärve.

– Nej, svarade han. Det är inte samma nuförtiden, det ska vara svarthavre, berättar Sigun Gröning.

– När jag då visade att vi hade svarthavre så blev han alldeles blank på ögonen. Mannen sa ingenting, tog bara fram plånboken och köpte kärven, sen gick han omkring med den i famnen som om det hade varit en älskad bebis, berättar Sigun Gröning.

– Jag kan fortfarande se honom framför mig. Efteråt så undrade jag om han ens hade någonstans att sätta kärven, kanske bodde han i en lägenhet eller på något äldreboende där de inte får ha julkärvar. Kanske köpte han den och gav bort till sitt barnbarn, frågar sig Sigun Gröning.

Julkärven – en urgammal tradition

Det finns belägg för att julkärvar satts upp redan på 1700-talet i de nordiska länderna. En teori menar att man då hoppades hålla småfåglarna mätta och borta från fälten under kommande år. I Västsverige förekommer ordet nek om kärven – och i vissa berättelser var den inte till för småfåglar, utan för asaguden Tors bockar. Kärven skulle sättas upp på en hög stång för att då skydda mot blixtnedslag.