Sålde bilen i ångest – Nu fixar han glesbygdslivet med den här

Juoksengi ligger på den svensk-finska gränsen och byn är känd för invånarnas stora engagemang i frågor som rör bygden – och sitt storslagna nyårsfirande. Urpo Taskinen bor i byn och för åtta år sedan drabbades han av klimatångest.

– Jag kunde inte sova på nätterna. Allt började när jag insåg vad klimatfrågan är. Jag är biolog och skrev om klimatet för 20 år sedan, men 2007 insåg jag hastigheten på förändringen och insåg att något måste göras direkt, säger Urpo Taskinen.

Sålde sin bil – bor kvar i byn

För att mildra denna ångest sålde Urpo Taskinen sin bil, något som kanske inte hade varit ett större problem för storstadsbon – men norr om Torneå finns inte tunnelbana, spårvagn eller pendeltåg som alternativa färdmedel. Så något behövde göras för att lösa transporterna.

– 1 maj 2014 köpte jag en velomobil. Den kostade 80 000 kronor och nu har jag kört 22 480 kilometer med den, säger Urpo Taskinen.

Trampar sig genom Norrbotten

Det är främst sommartid som velobilen rullar. På vintern blir det till att åka buss – och behöver något köras så får bil lånas i byn. Livet med trampdrivet fordon i glesbygden förutsätter att bil finns tillgänglig.

– Behövs bil akut så lånar jag en av någon i byn och betalar dem för det, säger Urpo Taskinen.

Klimatångesten var svår att bota

Urpo Taskinen har kört sin velomobil både hemma och på utlandsresor. Den kommer upp i hastigheter liknande en EU-moppe och en resa till Luleå tar omkring 7 timmar. Där tar han tåget söderut för längre resor, men finns mer tid trampar han vidare. Ett exempel är från 2015 då Urpo Taskinen trampade hela vägen till klimatmötet i Paris.

– Det har, ärligt talat, inte botat min klimatångest. Att köra velomobil är mest en symbolgrej, men förhoppningsvis kan det väcka uppmärksamhet och få människor att tänka nytt om vad som är möjligt, säger Urpo Taskinen.

Vintertrafik norr om Torneå

Att köra velomobil vid polcirkeln har sina baksidor på vintern. Då blir det bara kortare resor inom samhället med fordonet.

– Det är av säkerhetsskäl, sommartid använder jag vägrenen för att styra ut då bilar kommer för nära. Snövallarna gör att jag inte kan det, dessutom kan bilar få sladd och det är farligt för mig, säger Urpo Taskinen.

Konditionen påverkades bara lite

Att ersätta gaspedal med trampor borde rimligen ha gett bättre kondition, men Urpo Taskinen är inte säker på att velobilen gjort några hälsomässiga underverk för honom.

– Jag har aldrig varit någon idrottsman, och har väl snarare tio kilos övervikt. Men jag tror att jag har fått lite starkare ben, jag hade problem med ett knä tidigare, men det har gått över, säger Urpo Taskinen.

Han tänker fortsätta köra sin velobil – och rekommenderar den som en lösning i stadstrafiken.