Fjället tog ungdomarnas liv: ”De satt stelfrusna precis som de dött”
Ungdomarnas dödskamp på det vindpinade fjället har satt starka spår i den jämtländska ortsbefolkningen. Åtta personer frös ihjäl under ett par tragiska februaridagar för 38 år sen. John Erik Olofsson var en av fjällräddarna som fann dem.– De satt stelfrusna precis som de dött. Det var hemskt att se.
När Land.se når John Erik Olofsson är det ruskväder i Vålådalen. Men 85-årige John Erik tycker att vintern är dålig i år – snötäcket är bara 50 cm.
Annat var det i februari 1978 då nio glada ungdomar begav sig ut i de jämtländska fjällen. De tillhörde två olika grupper, den ena bestod av medlemmar i nykterhetsrörelsen, som startade från Vålådalen. Utan att veta att åtta av dem aldrig mer skulle komma tillbaka.
Turen skulle ta dem via Lunndörrsstugan och Anarisstugan till målet i Höglekardalen. Innan de startade turen tog den ena gruppen foton där de leende tittade in i kameran, förväntansfulla inför fjälläventyret. Filmrullen skickades till Smålands-Posten och kom fram en vecka senare när det tragiska dramat redan utspelat sig.
”Att leva tillsammans på det här sättet blir inte bara billigare utan också trevligare än om man åker var för sig. Vädret är toppenfint och all mår utmärkt” skrev ungdomar i ett brev till tidningen, som Östersunds-Posten tagit del av.
John Erik Olofsson drev en affär i Vålådalen på den tiden och befann sig i den när han fick larmsamtalet från polisen. Det var minus 20 grader i byn och John Erik såg hur vinden drev över fjället.
– Polisen visste inte så mycket när de ringde men sa att det troligen handlade om en tragedi. Vi visste ju vilket väder det hade varit de senaste dagarna men inte exakt var de befann sig.
Fem fjällräddare gav sig ut för att hitta ungdomarna – John Erik, hans två bröder, en brorson samt ytterligare en man från bygden – och de delade upp sig för att genskjuta ungdomarna.
– Brorsonen var 25 år då och det var hans första fjällräddning. Och så får han se allt detta. Det kan inte ha varit lätt.
På fjället möttes John-Erik möttes av ena brodern som sa kort:
”Det är här framme, var beredd på det värsta.”
Ungdomarna hade försökt gräva ned sig i snön men valde fel ställe där snön var alldeles för grund.
– Det hade inte behövt hända om de hade haft med sig någon som var fjällvan. De försökte använda kommunikationsradion men den fungerade inte i kylan. Allt blev som en falsk hjälp.
Ungdomarna var inte vana vid fjället och hade heller inte använt de sovsäckar som de tagit med sig, troligen desorienterade och oförmögna att ta kloka beslut i paniken.
– Där blev de så kalla att de tappade kontakt med verkligheten. De glömde helt att gå i lä och tog varken fram dunjackor, termos eller sovsäckar.
Så de låg oskyddade i bivacken?
– Ja. Och den var byggd för fyra personer så när de fick panik och alla skulle in, rasade den. De låg oskyddade till slut.
En person fick inte plats i bivacken – vilket ironiskt nog blev hans räddning.
– Han överlevde eftersom han rörde på sig hela tiden, säger John Erik till Land.
Slitit ner fingrarna
Mannen som överlevde berättade själv om de dramatiska dygnen på fjället i en tidningsartikel som Östersunds-Posten tagit del av.
”Vi gjorde en grotta men det blåste så hårt att taket flög bort. Det skulle få plats fyra personer i den men där trängde sig nästan alla in. Vi klarade oss över natten till fredagen men jag kan inte säga hur många som var vid liv då.”
Den unge mannen försökte flera gånger gräva fram sina döende vänner.
– Han hade grävt med bara fingrarna utan vantar och till slut slitit ned fingrarna helt. Det var blodspår överallt vid platsen, säger John Erik.
”Det glömmer jag aldrig”
På lördagen blev vädret bättre och han gav sig iväg. Målet var att ta sig tillbaka till Lunndörrsstugan och väl där stötte han på två fiskare som blev hans räddning.
– Vi såg blodspår hela vägen från bivacken till stugan. Han fick aldrig på sig skidorna eftersom hans fingrarna vara trasiga. Det glömmer jag aldrig, berättar John Erik.
Vad tänkte du när du kom fram till platsen?
– Man förstod ju först inte vad det var frågan om. De satt stelfrusna precis som de dött. Det var hemskt att se.
Lederna bättre i dag
Den tragiska Anarisolyckan blev startskottet för utformningen av den moderna fjällräddningen och utbildningen Fjälledarlinjen. I dag finns det helt andra hjälpmedel till hands och enligt John Erik ska en liknande olycka aldrig mer behöva inträffa.
– Kunskapen är det väl si och så med idag men lederna är bättre och det finns fler vindskydd. Dessutom har ju alla mobiltelefoner och täckningen är relativt bra här, folk kan ju larma i tid.
I dag är John Erik pensionär efter ett långt liv som fjällräddare. Den första insatsen gjorde han på 40-talet som 14-åring. Men ingen kom att likna den som inträffade de där dagarna i februari 1978.
