Sara-Vide Ericson: Jag är en extremt lokal konstnär

Det är en gråkulen senhöstdag med iskallt regn som slår mot rutorna. Men inne i Sara-Vides ateljé flödar ljuset från de stora fönstren i den gamla skolsalen.

14 meter långt verk

Tre gigantiska oljemålningar står på rad längs ena väggen.

– De är en del av ett 14 meter långt verk som jag ska ställa ut på Bror Hjorths Hus i Uppsala i vår, berättar hon.

Alla tre målningar föreställer på olika sätt vatten i ett norrländskt myrlandskap. Inspirationen kommer från skogen nära Älvkarhed i Hälsingland, där Sara-Vide bor.

– Jag är fascinerad av myrar som är till hälften mark och till häften vatten. De bara finns där som en slags skogens katedraler, tysta och stilla, säger hon.

Läs också: Mikaela Willers "Här fick jag 10 gånger mer yta än i Stockholm"

Läs också: Hälsingland kallade: Elin lever modernt lantliv på släktgården från 1600-talet

Är mycket på myren

Hon och hennes man Bo Christian Larsson, också han en internationellt känd konstnär, har tillbringat mycket tid i myrområdet.

Han som jägare och för att samla in material till sin konst och hon för att göra research inför kommande projekt.

De bor och jobbar tillsammans med ateljéerna vägg i vägg. Turas om att hämta och lämna den 3-åriga dottern Varja i förskolan i Viksjöfors några kilometer bort.

Varannan dag turas de om att jobba ostört i sin ateljé.

– Jag känner så mig hemma här, det här är mitt landskap, säger hon.

Växte upp i Rengsjö

Sara-Vide växte upp i på landsbygden, i Rengsjö, mellan Bollnäs och Söderhamn. Som barn och tonåring tillbringade hon mycket tid i naturen.

Red ut på sin häst i flera timmar efter skolan när det var jobbigt hemma.

– Sedan dess är landskapet i Hälsingland en fond för olika känslomässiga tillstånd för mig. Det finns nästan alltid med i mina målningar, berättar hon.

Därför var åren i Stockholm så svåra för henne som konstnär.

– Jag hade en källarlokal på Kungsholmen där jag stod och målade Hälsinglands blå berg ur minnet - det blev alldeles platt, säger hon.

– Och var skulle jag ta en fika i vårsolen, på parkeringsplatsen?

Valpen ska bli ateljéhund

Ett litet skall hörs från golvet, där Sara-Vides lilla valp Tony, en västgötaspets, lekfullt snor runt hennes fötter.

– Oj vad du bits lilla valp, skrattar hon och plockar upp den livliga krabaten.

– Det här är min ateljéhund. Tack vare henne får jag mikropauser och förlorar mig inte helt i arbetet. Det blir faktiskt effektivare så, fortsätter hon.

Hon bubblar av liv och energi och utstrålar värme och humor. Det blir många skratt under intervjun och roliga avbrott av den lilla valpen som kutar runt.

Sara-Vide Ericson är en erkänd konstnär både i Sverige och internationellt. Hon slog igenom snabbt och har haft många stora utställningar.

Drömska, laddade naturmålningar

På hennes gårdsplan kör långtradare in för att frakta i väg målningar flera gånger per år.

– Sen måste de köra runt hela byn för att komma ut på vägen igen, säger hon och skrattar.

Många fascineras av hennes drömska och laddade naturmålningar, ofta med henne själv i förgrunden.

Vatten återkommande motiv

Vatten återkommer ofta, och plagg som burits av familjemedlemmar i hennes barndom. Som i målningen Textile Archaeology.

– Jag fick en stark känsla att vilja dränka de där kläderna. Se dem tryckas ned under yta i Voxnan. En väldigt våldsam tanke men jag ville bejaka den.

– Så jag och min syster gjorde det. Men då hände något vackert, något nytt föddes. Som en metafor för något undermedvetet man känner igen men inte kan sätta ord på. Så vill jag att mina målningar ska vara, säger hon.

Målar med kroppsminne

Precis som inför andra målningar väljer hon ut en plats i naturen noga och tar hundratals foton tills hon hittar ett med rätt känsla och motiv.

– Men fotot är bara ett verktyg, ännu viktigare är jag stått i det där nollgradiga vattnet och doppat ned de tunga, blöta tygerna. Eller har haft fötterna i en myr. Det ger kroppsminnen som behövs, säger hon.

Vi tar en snabb titt på ovanvåningen där hon och Bo Christian inrett den gamla lärarbostaden som har utsikt över byn och sjön Grängen på håll.

Skolan tillhörde hennes moster tidigare och även mormor har bott här.

Läs också: Annorlunda återbruk: Annika gör guld av det rostiga

Läs också: Syglädje i sex generationer: "Sy folkdräkt är inte så svårt!"

Hade Hälsingegård som sommarhus

En bit bort ligger den Hälsingegård som Sara-Vides föräldrar hade som sommarhus när hon var barn.

– Först ville jag verkligen inte tillbaka hit, men när både moster och Bo Christian bildade enad front insåg hur bra huset passade oss. Vi hade trängt ihop oss i mitt förra hus och börjat gå varandra lite på nerverna, säger hon.

Ute i hönsgården kacklar det från familjens 12 hönor och en tupp. Och en bit bort på tomten står stommen till ett över 40 kvadratmeter stort växthus.

– Det är Christian som bygger. Det är han som är odlaren och odla mycket av våra grönsaker själv, berättar Sara-Vide.

Känner sig hemma här

Hon känner sig fri här och älskar att komma tillbaka till lugnet efter att ha haft utställningar på andra håll i Sverige, i Köpenhamn, New York eller Berlin.

– Det är så skönt att verkligen höra hemma någonstans. Annars måste man förhålla sig till folk, och som konstnär anses man konstig som det är. Här kan jag säga: skippa det snacket, jag är av samma skrot och korn som ni, säger hon med ett skratt.