Lantrasen nära att dö ut – Johan tog över i sista stund

När de tre hondjuren kom till Johan Widings gård i Hörby var de gamla och överviktiga. De var de sista av rasen granemåla, en rest av den sydsvenska lantraskon. Djuren hade levt avskilda från andra raser under lång tid på en gård i Blekinge.

– Djurägaren kunde inte längre själv ta hand om dem. Jag har en hel del kontakt med Länsstyrelsen eftersom jag hjälper till att hålla landskapet öppet, och blev tillfrågad, säger Johan Widing till tidningen ATL.

Läs också: De föder upp 12 olika lantraser – för att bli självförsörjande

Läs också: Här är landskapet som leder ko-toppen

Första kalvarna

Sagt och gjort, Johan Widing tog över de tre djuren med målet att få igång rasen igen. Det var för tio år sedan. Eftersom det bara fanns hondjur i besättningen användes en tjur från den mycket närliggande rasen skånsk röd boskap. Efter ett par år föddes två kalvar: Kvigan Finally och tjurkalven Fredriksson.

Besättningen slöts för att bevara så mycket av ursprungsrasen som möjligt. Fredriksson är numera semintjur, man fryser in sperma efter honom som djurägare kan använda för att få sina kor dräktiga.

Läs också: De lever gammaldags fäbodliv med tre små barn

Framtida kloning

Det finns även vävnad infryst från de tre ursprungsdjuren, eftersom det ger en möjlighet till kloning i framtiden.

Nu är det snart dags för kalvning på gården igen.

– Inom två månader ska den första kalven komma och den andra ungefär tre månader senare. Det finns även andra hondjur som borde vara dräktiga, men de här två som nu är dräktiga är de mest värdefulla. De tillhör de individer som ligger närmast ursprunget, säger Johan Widing till ATL.

Rasen Granemåla

• Djuren är nätta och har den klassiskt tunga framdelen och lätta bakdelen.

• Korna väger 450–500 kilo och tjurarna som mest 900 kilo.

• Till allmogekor räknas väneko, bohuskulla och ringamålako med dess undergrupper rögnarödsko, granemålako och loshultako.