Hon skriver om bondelivets död och olycklig kärlek

Catrin Ormestad bor egentligen i Tel Aviv i Israel, där hon är korrespondent för Svenska Dagbladet. Men hennes debutroman utspelar sig i ursvensk landsbygd på Gräsö, en stor ö långt norrut i Roslagens skärgård. Land träffar henne när hon är hemma i Sverige på sommarbesök.

En tid av förvandling

Huvudpersonen Walter Höjer i Det nionde brevet (Wahlström & Widstrand 2016) strävar på som bonde i en tid av förvandling. Han är i pensionsåldern och inser att hans tio olönsamma mjölkkor ofrånkomligen är de sista i gårdens historia.

Detta utspelar sig några år in på 2000-talet och är det ena av romanens två tidsplan. Walters knappt 40-åriga dotter Juliana är på tillfällig visit från Indien, där hon bor och försöker försörja sig som frilansjournalist och författare.

Bokens andra tidsplan är mitten av 1950-talet. En midsommar kommer en grupp romer till Gräsö med ett litet tivoli och slår läger. Den då unge Walter blir hjälplöst förälskad i en av sällskapets flickor och uppvaktar henne, trots varningar både hemifrån och från människor i husvagnslägret.

En cirkel sluts

Vad som händer på 1950-talet visar sig få följder för Walter på 2000-talet. Ett oväntat besök förbryllar både Walter och Juliana, men åtminstone läsaren anar att mannen som tältar nere vid viken har kommit av en speciell anledning.

Catrin Ormestad och jag träffas på Skansen, så lantligt det kan bli i huvudstaden, och dricker kaffe bland lummiga träd med Stockholms ström glittrande långt nedanför oss. Även Catrin Ormestad glittrar faktiskt.
– Du anar inte vad glad jag blev över din förfrågan! Vet du, jag hade hoppats att Land skulle vilja uppmärksamma Walter på något sätt.
– Ett av mina barndomsminnen från somrarna på Sumpen, alltså gården i boken, är att det alltid låg en Land på köksbordet. Nu känns det som om en cirkel sluts.

Sommarstuga på Gräsö

Catrin Ormestads familj har haft sommarstuga på Gräsö sedan 1950-talet och hon har tillbringat alla sin barndoms somrar där. Gården Sumpen finns på riktigt men personerna i boken är som hon säger ”en skapelse av min fantasi”.

– Sumpen låg tvärs över skogen från vår sommarstuga. Jag hämtade mjölk där och hjälpte till med kalvarna och mockade och fixade. Klockan fem på eftermiddagen hörde jag ända till oss hur surret från mjölkmaskinen satte i gång och då gick jag dit, berättar hon.

Catrin Ormestad skrev ett första manus till sin roman redan för 17 år sedan. Då blev hon refuserad.

– Men det var angeläget för mig att behålla historien. Jag ville skriva om skärgården i förändring och detta är ett sätt att försöka bevara livet som var där, sättet att leva och arbeta.

– Gårdarna blir sommarstugor och markerna växer igen. Utvecklingen måste väl gå vidare men vi har nog gått miste om något, om en levande landsbygd, säger hon.

Vill inte idealisera

I romanens tidiga skede är Gräsö synnerligen levande. Romernas ­läger drar till sig intresse från bönder, ­fiskare, pigor, drängar och inte minst från lanthandelns ägare. Alla är inte glada.

– Min pappa har berättat att det kom romer till Gräsö på 1950-talet och att vissa bönder då satte taggtråd kring sina brunnar. Den mörka sidan gjorde stort intryck på mig som barn och i boken ville jag inte idealisera bilden av Gräsö, säger Catrin Ormestad.

En utmaning

För den unge Walter blir det främmande besöket och blixtförälskelsen i den vackra flickan Hana en utmaning mot hela hans sätt att leva. Han är beredd att lämna ön, familjens gård och bondelivet för alltid.

– Alla liv innehåller nog korsvägar där man måste bestämma sig snabbt. Förälskelsen kan få en att göra till synes galna saker och är en sådan kraft som kan förvandla livet.

Även Walters farfar Georg känner hur de resande främlingarnas liv får det att röra sig inom honom. När han och sonsonen en kväll tillsammans beklagar handlarens trakasserier av ”tattare och zigenare” säger Georg med längtan i rösten: ”Vägarna. Tänk att vara så fri. Inga åkrar att plöja.”

– Det är mötet mellan nomaden och bonden. Alla kittlas nog av tanken på att ge sig av, av att inte behöva tyngas ned av alla materiella barlaster. Jag tror att den konflikten alltid har funnits, säger Catrin Ormestad.

Är ”carpe diem” en lögn?

Romanens alla spännande och snirkliga vägar ska inte avslöjas här, men en viktig person i bokens senare tidsplan är Juliana. Hon gav sig ut i världen och i ekonomisk otrygghet och Catrin Ormestad känner igen sig i hennes situation. Tillfälligt hemma på Gräsö grubblar Juliana över om det var värt att följa sitt hjärta och satsa på sina drömmar, om ”carpe diem” är ett vettigt råd att följa.

– Jag har själv grubblat på min väg och mina val. Jag flyttade till Israel i 30-årsåldern och avstod från karriär och fast inkomst. Och när barn och sommarstugor dyker upp i vänners Facebookflöden funderar jag på om jag valt fel.

Har valt rätt

I boken låter hon Juliana undra över vad som hände dem som bröt upp från sina trygga liv ”för att måla akvarell, segla jorden runt, odla kaffe i Botswana” och sedan insåg att det var ett misstag.

– Jag tänker ibland på alla som inte lyckas och på alla kraschade liv och om ”carpe diem” är en lögn som jag själv gått på. Men jag känner att bo­ken i sig själv är ett exempel på att jag valt rätt. Jag vill skriva romaner.

Catrin Ormestad låter även ­Juliana ställa frågor om ödet och om det finns en högre makt som bestämmer över ens liv på jorden. Juliana blir spådd i handen och förundras över hur mycket spåmannen tycks veta om hennes liv.

– Jag har själv blivit spådd i handen i Varanasi i Indien och han som spådde sade saker som han bara inte kunde veta. Jag tror att det är bra att vara öppen för att det kan finnas ett öde. Tanken på att bara gå genom livet utan att tro att det finns en mening, den skrämmer mig.

– Man bör nog fundera igenom vad ens liv ska handla om. Många tar inte sina liv på tillräckligt stort allvar. Lån, pensionsplaner och sådant får ta över, säger Catrin Ormestad.

Hoppas det finns en ko att krama

Mitt kaffe är kallt och hennes är urdrucket. Vi vandrar i väg på Skansen för att hitta en bra miljö för fotografering. Catrin Ormestad minns sommarlivet bland gårdens djur på Gräsö och hoppas att det finns en ko att krama.

Skulle hon verkligen krama den?
– Absolut!

Men vi hittar inte mer än en tupp och en höna bakom ett hönsnät, oåtkomliga för kramar.