Landsbygdskulturen är viktig - men inte så viktig att den ska finansieras?

Jag sitter som ordförande på årsmötet för Ragundas konstförening. Den stora röda Gisselgårdskolan med vit snickarglädje är lokal för tillställningen. Hembakt bröd. Konstlotteri med tavlor som pris. Under året har konstföreningen haft utställning och gett pris till unga talanger.

Några dagar tidigare åkte vi, mina barn och deras farfar, 9 mil till Hammerdal för att lyssna på Föllingeungdomar som gör en Sven-Ingvarskonsert. Mina barns tremänning sjöng på scen, i ett till brädden fyllt medborgarhus i tegel från 50-talet. I pausen: Hembakt bröd. Här finns det kulturarbete som är oavlönat, osynligt men så enormt värdefullt.  

Läs också: Bygdegård blev rekordprojekt – rustades för miljoner

Läs också: Byborna räddade sitt bibliotek! Hurra! Eller?

Läs också: Sponsringen flyttas till landsbygden

Läs också: Krönika: "Vi på landsbygden har inte mer behov än andra"

Några dagar senare är jag på Sveriges största nationella samlingsplats för kulturfrågor – ”Folk och Kultur”. Där samlas kulturarbetarna, institutionerna, teatrarna och beslutsfattarna för att konversera om/konsumera kultur i fyra dagar. Det blir ytterligare en gång så tydligt att de som har medlen och makten koncentrerar den till städerna och kulturen på landsbygden får smulorna som blir över.

Den är viktig – ja. Men inte så viktig att den ska finansieras. Samtidigt som 13 museer (av 18) som har subvention på inträdet ligger i Stockholm, kämpar tusentals museer ute i bygderna för att få det att gå runt. Heron City biograf vid Kungens kurva i Stockholm säljer popcorn på en kväll för en summa som skulle finansiera hela året på den biograf i Djurås i Gagnefs kommun i Dalarna som nu tvingas stänga på grund av höjd biomoms. 

I min hembygd, i de flesta bygder, finns massor av kultur, museer, konstnärer, musiker, filmmakare, fotografer och designers. Men det mesta jobbet sker på ideell basis. De som vill delta på de större scenerna är hänvisade till städerna. Sextiofyra procent av statens kulturfinansiering går till de tre storstadsregionerna.

Visst, pengar är inte allt. Men för dem som vill skapa kultur även på förment ”avsides” platser räknas varje krona. Idag går allt mer av kulturbudgeten till administration och allt mindre till kulturverksamhet. Studieförbunden, som är de som är mästare på att stötta lokal kultur, får mindre medel och stödet är inte platsbaserat utan antalsbaserat. Det ökar ojämnvikten mellan befolkningstäta och icke befolkningstäta orter. 

Ragundas kulturskola är rankad som bäst i Sverige av Lärarförbundet de senaste tre åren. Den är en fantastisk del av många Ragundaungdomars kreativa liv och den har fostrat många musiker och kulturarbetare. Men arbetsmarknaden för kulturutövare är begränsad och säsongsberoende. Det gör att många av dem nu jobbar i en stad någon annanstans.

Döda fallet i Ragunda har en vridläktare, en unik sommarscen, och jag har under många år följt kampen att få dit teateruppsättningar eftersom medlen för regionteatrarna inte räcker till alla omkostnader. Eller andra prioriteringar görs. Nu har högklassig teater ändå spelats där och kommer att spelas framgent, men det finns alltid en stor osäkerhet kring finansieringen.

Samtidigt får Stockholm 44 procent av den statliga budgeten för kultur. Och det kanske är rätt? Det är ju enklare att ta sig till Stockholm för de flesta än att åka till Ragundadalen. 

Kultur är viktigt att det finns i hela landet och det gör det och kommer att så fortsätta att göra. Men på landsbygden är den till stor beroende av eldsjälar och sker på ideell basis – som så mycket annat. Jag känner det därför extra angeläget att bidra med det jag kan och försöka påvisa denna obalans, att lyfta frågan hos de som fördelar medel för att bidra till kultur i hela landet.