Krönika: Vi borde skämmas och be barnen om ursäkt

Jag vet hur vi löser skolkrisen, med en riktigt stor svärburk. Där kan alla vuxna få lägga en tjuga när de hävt ur sig något elakt om eller till någon annan.

Jag hänger mycket på Facebook så jag vet hur valserna dras. Mekaniken är rätt lätt att genomskåda.

Först samlas folk i olika flockar (Facebook-grupper) där de eldar på varandra utifrån ett givet ämne. De kliar varandra på ryggen när offerkoftorna sticks och förklarar för varandra vilka jubelidioter alla de andra är. Oftast är de rörande överens om att inga andra utanför gruppen förstår dem.

Ibland får de sällskap av ”proffs-elakingar” som gömmer sig bakom anonyma konton. De kliver in och eldar på extra med ordval som borde få oss alla att rodna av skam, alltför ofta får de hållas.

Stärkta av denna gruppövning slinker sedan dessa laddade människor ut bland alla de andra och avreagerar sig.

Det kan se ut på många olika sätt. Ibland är elakheten förklädd som skämt, ibland öppen med raka svordomar och mer eller mindre välsnickrade invektiv. Batikhäxa, brunskjorta, godhetsfascist, tjyvkramare.

Folk i övre medelåldern drar sig inte ens för att förklara hur de tänker sig att olika typer av våldsamma åtgärder mot andra människor skulle kunna se ut.

Det ska bankas, slängas ut, låsas in och smiskas på närmaste torg.

Det här gör alltså vuxna människor som vuxit upp med moralbagage som ”har du inget snällt att säga, säg inget alls” och ”bemöt andra som du själv vill bli bemött”.

Tro inte att det bara gäller ämnen som just nu rankas som politiskt heta. Jag har sett hur vanligtvis vettigt folk gått in i samma typ av fula diskussioner om svamp, målarfärg eller blomsterlök. Jag har till och med sett invektiven flyga som trastar genom grupper för folk som älskar kattungar.

Jag är inte ens oskyldig själv. Varje gång en ful kommentar slinker förbi mig gör jag mig själv lite mer van vid det nya sättet att prata. Rätt vad det är hoppar en fet groda ur min egen mun, slabbigt kväkande. Ofta tycker jag dessutom att jag uttryckt mig fräsigt och kan sura lite om jag inte får några glada ”tummen upp” från dem som läser.

En sprint har fallit ur, en skruv rostat av och tanketåget skenar.

Allra tydligast blir det när samma vuxna kollektiv häpet höjer på ögonbrynen när barnen inte gör som de vuxna tycker att de borde.

Tänk dig själv ett nyhetsinslag om att skolbarn kallar sin fröken för häxa, svär åt rektorn och förklarar för sina kamrater hur mycket spö de borde få eftersom de är såna idioter.

Skulle vi inte då höja blicken från skärmarna, sänka våra digitala knölpåkar och samfällt sucka ”det är då för dj…ligt”. Där efter skulle vi mumla att det vara andra bullar när vi var barn.

Tänk på det en stund, lägg ännu en tjuga i svärburken och smaka på höstregnet.

Bli inte förvånad om det smakar salt, det är bara änglarna som gråter.

Läs också: Krönika: "Nu måste vi sluta ljuga om livet på landet"

Läs också: 10 goda råd att inte ge sin kära dotter

Läs också: Krönika: Experternas minutentips slukar hela mitt liv