Krönika: Välkommen till en underbart ostädad vår!

Våren är på väg! Det växer så det knakar, ljuset återvänder och alla vinterns stugsittare väller ut. Det är naturens ordning.

Kaffekoppen i näven. Ut på trappen, dra efter andan i friska luften och kisa mot solen.

Hemma hos mig är det en del av ett biologiskt kretslopp men ändå inte alls som du tror. Ta en tur runt huset med mig så förstår du. Vi börjar i februari när det blåser diagonalsnö ute.

I hallen gäller principen lager-på-lager. Grejer hänger på krokarna i hatthyllan i kronologisk ordning. Längst ut hänger vinterjackan, snett bakom förra höstens regnjacka bredvid trädgårdsjackan från förra sommaren. Så fortsätter det och om man bläddrar bakåt blir det arkeologiskt. Allra längst bak hänger tonårssonens Bamseparaply han hängde upp när han var 4 år.

På lilla verandan ligger några av mina pysselkadaver. Först en halvstickad tröja av hemspunnet garn. I spinnrocken en halvspunnen spole med garn till nämnda tröja och i korgen intill en hög halvkardad ull att fylla spinnrockens spole med.

I ena hörnet står en provdocka med en halvsydd klänning på. Ser bra ut, så här långt.

I köket är den fula gamla tapeten på väg ner och en ny och ljusblå ska sättas upp. Ett hyllbygge som rymt tre akvarier är rivet till 70 procent.

Sen har vi vinterträdgården där ett riktigt gammalt projekt väntar på sin avslutning. Ungefär samtidigt som den första urkontinenten sprack i bitar och flöt i sär började jag måla takbjälkarna och fylla i små glapp med husfix.

Hade jag inte snavat på den stora täckramen där jag kviltar ett täcke fyllt med fårull hade det säkert gått fortare. Den hundra år gamla ramen är vacker med halvsytt täcke i. Det är ett av mina tjusigaste pysselkadaver, om jag får säga det själv.

Ute i lilla hallen står en plastbalja med en bit saltat fårskinn som jag ska bereda, vilken dag som helst.

Det är svinkallt där inne så vi backar och knuffar till en korg med gamla fröpåsar i. De väntar på jord och en del av dem har väntat länge.

Senare, när den sneda vårsolen får dammet i vardagsrummet att glittra i luften, då är det dags att så.

Läs också: Krönika: Skål på er! Snigelkriget är över!

Läs också: Krönika: Ska du också göra korv? Är du riktigt, riktigt säker?

Läs också: Krönika: Nu slutar vi ljuga om livet på landet!

En nypa tomatfröer, några bönor och lite dammigt spenatfrö på försök. Byttor och tråg fylls och fyller fönsterbrädorna. Jag är full av förhoppningar.

Det har hänt att någon undrat om jag inte ska städa undan allt det andra först, innan fröerna ska ner. Är det inte smartare att göra klart ett projekt i stället för att låta det förvandlas till pysselkadaver.

Just då har jag svårt att höra, det går inte in. I vägen sitter gigantiska vaxproppar av erfarenhet och hårdkokt sanning.

Efter årtionden av påhittad präktighet har jag slutat ljuga för mig själv. Livets mening är inte att göra saker i tur och ordning bara för ordningens skull. När jag klöst mig upp ur sängen tänker jag inte flytta prylar från A till B bara för att senare flytta dem från B till A igen. Inte om jag kan hitta något roligare.

Jag lever efter principen "Allt nu!" och om tiden hinner i kapp litar jag på naturen.

Som nu när det ljusnar. Fröerna växer och behöver sättas i större byttor. Plötsligt är inte bara fönstren fulla. Det är krukor på bord, stolar och strykbrädor. Plötsligt står man där med kaffekoppen i näven och har ingenstans att sätta sig.

Det är då det händer. Dörren glider upp och jag hittar en tom fläck på trappen i solen. Kisar jag syns det inte att fönstren behöver tvättas och några djupa andetag senare är dammet i lungorna puts väck.