Det är nåt med Finland – om kärleken till ett land

När min fru och jag var nyträffade, uppstod spontant förslaget att åka till Finland.

Vårt grannland har också allemansrätt, så vi kunde slå upp tältet där det passade. Och eftersom sommarveckan var het stannade vi ofta för att bada i någon av de tusen ödsliga sjöarna.

Som inte alltid var helt ödsliga.

På stigen ned mot en stenig strandremsa stod en moped och vid vattnet satt en farbror. Vi nickade tyst och avslöjade inte vårt ursprung. En del finnar lär hysa viss avoghet, som ibland sägs gränsa till hat, gentemot stöddiga grannar i väst.

Men farbrorn hade redan hört oss och harklade sig.

”Ämnar ni simma i den här sjön?”

Leendet var mycket knappt. Ögonen vänliga. Med mödosamt uppfiskad gammal skolsvenska konverserade han sina utländska besökare på deras eget språk.

Sällan har jag känt mig så välkomnad. Jag kunde ha kramat honom, men det hade varit på tok för svenskt.

Det blåvita hade dock börjat kittla långt tidigare. Trots att jag inte har en droppe finskt blod i ådrorna har landet alltid blandat sig i mitt liv, mycket mer än Danmark och Norge.

När jag var liten åkte vi en gång bil längs Skeppsbrons kaj i Stockholm och pappa pekade på det stora vita fartyget som gick långt bort till Finland. Det lät som ett äventyr.

Tre finska bröder var bland mina närmaste kamrater när jag var pojk. De lärde mig mystiska svordomar och åkte varje sommar med den där vita båten till sin mormor och morfar. När skolan började kom de tillbaka med underbara historier om skogar, sjöar och stora gäddor.

Lockelsen var född. Finnar är nästan som svenskar, men har ett hemligt språk och bor på andra sidan havet i kanten på en jättelik skog som sträcker sig långt bort i Sibirien.

Min första jobbarkompis på mitt första riktiga jobb hette Jorma. Vi lyfte badkar ihop på Gustavsbergs porslinsfabrik. Han visade handgreppen och flinade åt mina smala armar.

De mörka ögonen glittrade när han med stor entusiasm gav mig en yvig fördjupningskurs i finska invektiv. Halvt mot hans vilja lyckades jag också tigga till mig ”hyvää päivää” (god dag), ”anteeksi” (ursäkta), ”minä en ymmärrä suomea” (jag förstår inte finska) och annat barntillåtet.

Min första flickvän, på allvar, var från Kiruna och hade finskt namn. Hon lärde mig just ingen finska, men ändå.

Ett par finnar jag träffade på en långresa i ungdomen bjöd mig till Finland. I bastun skulle de och deras vänner förstås bada skiten ur svensken. Och svensken gav sig perkele på att inte vika ner sig.

Det gick åt pipan, men i krisens ögonblick fanns omtänksamhet. När killen intill såg att jag höll på att tuppa av tryckte han snabbt ner mitt huvud mellan mina knän. Temperaturen blev några grader lägre, jag fick blod i huvudet och kunde stappla ut på egna ben.

Och snyggast av allt: Inga tråkningar efteråt. Vi skrattade tillsammans. Svensken hade kämpat väl.

Risken är nu stor att halka in på romantiska generaliseringar om tystlåtenhet, pålitlighet, vemod och sisu. Det här får räcka.

Vi har vår långa historia ihop och nånstans där inne finns något blåvitt, som jag gillar men aldrig helt kommer att förstå.

Läs också: Fler krönikor av Håkan Steen njuter du av här