Ryggmärgsskadade Maria: "Självmedlidande är inget för mig"

Det var uppsluppet nationaldagsfirande på idrottsplatsen i Ätrafors 2005. Maria tog i för kung och fosterland och fick till ett bra stövelkast. Samtidigt stöp hon framåt och landade på nacken.

- Det knastrade till och jag förlorade andningen. Jag visste på en gång att det här inte gick bra, säger Maria.

En simlärare och en sjuksköterska fanns på plats och de hjälptes åt att ge konstgjord andning och fixera Marias nacke i väntan på ambulansen.

Marie svävade mellan liv och död

Maria var 34 år, mamma till en sjuåring och en femåring och bodde – då som nu – med sin sambo längs väg 154 mellan Falkenberg och Ullared. Hon var på sluttampen av sina studier till gymnasielärare i svenska och engelska. En vecka tidigare hade hon skrivit sista tentan.

I fem veckor svävade Maria mellan liv och död på intensivvårdsavdelningen. Efter ett halvår kom hon hem till Vekatorpet med sin brutna nacke, förlamad från halsen och nedåt.

- Efter en så pass svår skada får man vanligtvis stanna ett år på sjukhuset men jag ville hem till barnen och återerövra mitt vardagsliv, säger Maria.

En helt annorlunda kropp

Försäkringsfrågan och andra praktiska saker behövde redas ut. Flytt? Utbyggnad? Samtidigt skulle hon lära sig att leva med en helt annorlunda kropp ”som bara ville jävlas”. Och så gällde det för familjen att vänja sig vid att aldrig mer vara ensamma hemma.

Nattlig panikångest

Två assistenter finns vid Marias sida dygnet om och har fått vara med om allt, från glädje till djupaste sorg.

- Jag gick till en psykolog efter olyckan eftersom jag tänkte att man ”skulle” det. Det gav mig ingenting. Det som har hänt har hänt. Jag är pragmatisk. Man får ta saker därifrån man är, säger Maria och berättar hur assistenterna fick hjälpa henne under de nattliga panikångestattackerna när hon slutade med de antidepressiva läkemedel som per automatik satts in på sjukhuset.

Svårt be om hjälp

De första åren kände Maria sig mest som en börda.

- Vart jag än tittade såg jag bara ledsna ögon. Jag kände att jag gjorde alla runt omkring mig ledsna.

Samtidigt behövde hon lära sig att be om hjälp, både för egen del och när barnen behövde något.

- Än i dag har jag svårt för det.

Svårt acceptera det nya livet

Att som vuxen bli omhändertagen som en bebis var också svårt att acceptera.

- I början kände jag ibland att jag inte visste om jag alls ville leva det här livet, säger hon.

Men en assistent lärde henne ett knep.

– Att låtsas att man är på Kanarieöarna för att drömma sig bort och glömma här och nu när något är jobbigt.

Sitter i kommunfullmäktige

När Maria blev tillfrågad av det centerpartistiska kommunalrådet om att ta ett politiskt uppdrag som ersättare i socialnämnden började hon hitta tillbaka till sitt gamla engagemang. I dag sitter hon i kommunfullmäktige, är nämndeman vid tingsrätten och har en rad andra uppdrag.

- Mina politikerkompisar ser mig som den jag är. Det är skönt att bli behandlad som vem som helst. Jag tycker inte om uppmärksamheten kring min skada trots att jag också har fått lära mig att använda den för att kunna verka för ett mer inkluderande samhälle.

Kliar i ansiktet

Under intervjun ute i trädgården leker sommarvinden. Gång på gång reser sig en av assistenterna från sin plats innanför altandörren för föra undan hårtestarna som vill lägga sig framför ögonen på Maria.

- Vet du hur många gånger på en dag man rättar till håret, skjuter upp glasögonen och kliar sig i ansiktet? suckar hon.

Maria är en väldigt självständig person och kan bli frustrerad över sådant hon inte fixar för egen maskin

- Värst är det när jag har ont någonstans och inte kan ändra läge. Då vill man bara ställa sig upp och skrika. Men det går ju inte…

Maria väljer att leva

Däremot känner hon ingen bitterhet. Hon tänker aldrig tanken att hon skulle ha hoppat över stövelkastet på den där familjedagen.

- Vem vet hur livet hade blivit då? Jag hade kanske krockat på hemvägen, säger Maria.

- Vi har blivit tilldelade ett liv. Man kan välja att leva och ha kul eller att leva och vara deppig. Ställer man de två alternativen mot varandra är det inte svårt att välja.

Att Maria är en gammal hästtjej, van att klara upp det mesta, tror hon har hjälpt henne att hantera sitt öde på ett konstruktivt vis, liksom att hon hade fått en del törnar redan före olyckan.

- Det var ju inte alltid livet på en pinne tidigare heller. Självmedlidande är inget jag någonsin har känt, jag är inte sådan som person.

Hittar tillbaka till sig själv

Men visst finns det mycket hon saknar.

- Att känna sanden mellan tårna och alltid vara först i vattnet och sist ur! Och en sak som kanske kan låta ytlig. Innan jag skadade mig såg jag ganska bra ut. Efter olyckan har jag inte tyckt om att se mig själv i spegeln och på kort. Jag har haft svårt att hitta den attraktiva sidan hos mig själv. Men där har faktiskt alla zoom-möten det senaste året hjälpt mig. Efter alla dessa år hittar jag fortfarande tillbaka till sidor som jag hade glömt att jag hade.

Läs också: Tyst hjärtinfarkt – så drabbades Lena