Vildsvinsjakt eller bröllop? Helst båda!

Pierre Norberg glömmer aldrig jakten på den stora Smålandsgalten

Det hela började med lösa rykten om en stor galt som enligt en bonde ägnade kvällarna åt att förstöra en vall i Småland utanför Vimmerby. Stora galtar som förstör stora vallar får anses ha stor prioritet i mitt liv varpå jag satte mig i bilen och åkte de 35 milen från Stockholm för att göra något åt saken.
Problemet var bara att jag hade ett bröllop i Stockholm där min närvaro förväntades dagen efter så jag skulle bara kunna försöka en kväll och en morgon.
Planen var enkel. Jag skulle sätta mig i rätt vind med bra stöd ungefär 100 meter från det hörn på vallen där han brukade uppehålla sig. Enligt bonden var galten en mycket frekvent besökare där och jag var vid gott mod när jag smög ut i julikvällen under en rosafärgad himmel. Detta skulle bli otroligt spännande.
När jag väl sitter på pass ser jag förstås inte tillstymmelse till någon galt. Ett smaldjur kommer ut och gör mig sällskap på vallen första timmen.
Klockan börjar närma sig elva på kvällen och det börjar kännas rätt mörkt. Ska han verkligen inte komma? Klövervallen ser ju för tusan godare ut än någonsin och i kväll lämpar det väl sig alldeles utomordentligt att komma ut och äta lite?
Klockan slår om till midnatt och det är nästan kolmörkt.

Galten står framför mig

Jag tittar i kikarsiktet och visst skulle jag se om det var något där borta, helt klart, men att skjuta i så här dåligt ljus är aldrig bra. Det är svårt att hålla koll på exakt skottplats och på vart vildsvinet tar vägen efter skottet så jag börjar inse att det är dags att ge upp för kvällen och satsa på morgonen i stället.
Jag reser mig och drar ut slutstycket. Går skogsvägen hem och slappnar av, har redan tanken på skinkmackan och den folköl som ligger i kylen.
Plötsligt står galten 30 meter framför mig på vägen. Han är uppenbarligen på väg ut mot vallen men nu står vi i stället och tittar på varandra. Vi liksom värderar situationen båda två.
Han funderar nog på vem jag är och jag funderar mest på varför min bössa hänger på axeln. Efter fem sekunder bestämmer jag mig för att åtminstone göra ett försök.
Jag försöker i en och samma rörelse få ner bössan från axeln, ta fram slutstycket, stoppa in kulan i loppet och sedan få upp bössan till axeln.
Naturligtvis misslyckas jag. Galten rasslar i väg in i en granplantering med god marginal innan kikarsiktet kommer i kapp. Vad jag hinner se så är det en riktigt fin galt på en stadig bit över 100 kilo, kanske närmare 150 kilo.
Pulsslagen dunkar hårt mot skjortan efter det att galten lämnat platsen. Jag svär i några minuter och känner mig allmänt genomusel.
Två timmars sömn senare är jag på plats i skogen igen. Känslan är att jag inte har skrämt honom så värst och att han bör våga sig ut igen.
Den här gången smyger jag längs grusvägen med bössan redo. Även om jag logiskt förstår att chansen för att han ska stå där och glo nu igen är minimal så känns det bäst att vara redo.

Fem timmar kvar till bröllopet ...

Men naturligtvis är det ingen gris på vägen. Jag sätter mig vid vallen intill mitt skjutstöd och väntar.
Gryningen kommer sakta och till en början känns det riktigt hett men allteftersom det blir ljusare och ljusare så avtar den känslan. Till slut är det fullt dagsljus och klockan har passerat fyra morgonen. Jag inser att han har valt en annan matplats denna morgon.
Men en tanke far genom mitt huvud. Det är fem timmar tills jag måste åka i väg till bröllopet. Ska jag inte försöka ta honom på väg tillbaka till daglegan?
Kanske är det en sådan gris som går flera kilometer per natt för att komma till vallen och då är det som att leta efter en nål i en höstack men det kan ju också vara så att han brukar ha daglega i det där skogspartiet som han kom ifrån i går kväll.
I den skogen hittar jag bättre än i min egen ficka efter höstens alla hund­jakter. Där finns ett område med ormbunkar och omkullvälta träd mitt i storskogen, kanske brukar han ta daglega där?
Jag bestämmer mig för ett tappert försök och rundar skogsområdet för att i rätt vind smyga mig in bland några grova yviga granar. På väg in hittar jag en plats där vildsvin alldeles nyligen bökat.
Man inbillar sig visserligen mycket när man är på jakt efter en stor galt men nog fasen ser spårstämplarna där vildsvinet bökat ut att vara efter en stor gris? Är den inte dessutom ensam? Inga spår från små i alla fall. Kanske bor galten här ändå.
När jag bara har 30 meter kvar till ormbunkarna sätter jag mig på en liten bergsknalle och väntar och lyssnar. Det tar tjugo minuter, sedan händer något som jag själv inte riktigt vågar tro på.

Jag rör mig inte ur fläcken

En ormbunke svajar till och en grankvist lyfts i min ögonvrå. Jag vrider sakta, sakta på huvudet. En stor och grå galt går långsamt in bakom en gran och studsaren åker upp till axeln.
Det kommer inte ut någon gris på den andra sidan granen men jag vet att han står där bakom. Det är nämligen bara tio meter bort och jag kan höra andningen från honom.
Korset ligger på den sidan om granen där jag tror att han kommer att komma och jag har bestämt mig för att om han tar två steg fram nu så försöker jag sätta kulan lite högt för att försöka få honom på plats.
Jag är ju liksom inte helt bekväm med att på tio meters håll sätta ett lungskott på en stor galt. Den kan ju få för sig att springa efter skottet. Det skulle ju ge honom chansen att springa fram och tillbaka över mig sju gånger.
Det tar en halv minut minst och det känns som en evighet innan galten rör på sig. Han går in och lägger sig under granen. Jag sänker bössan och sätter mig helt enkelt och bara tittar på granen.
Där under ligger alltså min galt och sover och här sitter jag på en sten som ett fån och tittar på en gran i en småländsk skog i tio minuter utan att något mer spännande händer än att en hackspett flyger förbi.
Jag bestämmer mig för att inte röra mig ur fläcken förrän han kommer ut. Det här ska fasen bli dagen då jag riskerar att missa ett bröllop på grund av att jag i stället sitter och tittar på en småländsk gran hela dagen.
Tiden går och jag känner att morgonbrisen börjar sätta fart. Nu borde han väl ändå få vind av mig snart?
Ett lite krafsande ljud hörs plötsligt från granen. En gren rör sig lite grann och jag höjer studsaren och osäkrar. Galten tittar fram och ställer sig stillastående med bredsidan emot mig.
Skottet går, galten välter över på rygg och faller sedan död ner.
Det blir helt tyst i den småländska skogen. Jag sätter mig bredvid mitt vildsvin och funderar lite över livet ett tag. Tänk att det skulle lösa sig ändå till slut. Vilken otrolig tur jag hade som lyckades hitta honom såhär mitt i skogen och samtidigt – vilken otur för honom.
Men det är väl så med jakt att det går som det går. Det finns inget förutbestämt. Ibland har vi jägare en jäkla tur och ibland klarar sig viltet med minsta möjliga marginal.

Rejält försenad

När jag funderat klart över tur och otur så går jag för att hämta fyrhjulingen men nu är det slut på min tur. Fyrhjulingen startar inte utan i stället tvingas jag släpa galten genom skogen. Det tar en lång stund att få hem den.
Rejält försenad slänger jag mig i bilen. Jag hinner fram till bröllopet med tio minuters marginal efter ha fastnat i varenda fartkamera på vägen upp och efter att ha knutit slipsen fel.