Sargit tog jägarexamen – som 82-åring

Det lyser vackert av grönt, gult och rött när höstsolens strålar träffar lövträden. Den lilla skogsvägen kantas av svamp och stövartiken Vera lyfter av och till upp nosen för att vädra.

– Vi får väl se om du hittar någon hare i dag, säger Sargit Sundberg hoppfullt.

Hon bor i den lilla byn Börjelslandet i Norrbotten. Hon fyller snart 84 år, men rör sig fortfarande lätt och ledigt. Förra året vid 82 års ålder tog hon jägarexamen med allt vad det innebär.

Sköt upp för högvilt

– Det var en hel del teori, men det gick bra. Det var intressant. Jag ville också ha möjligheten att prova på att jaga älg så jag såg till att också skjuta upp för högvilt. Det var inte helt lätt, men jag klarade det, säger hon och ler.

Samma höst provade hon på att jaga älg, men det var inte hennes melodi.

– Nej, inte älg. Det är för tråkigt. Det händer för lite. Nu har jag provat på det. Herregud. Sitta blick stilla i flera timmar och bara vänta och allt som oftast händer ingenting, säger hon.

Hon har istället fastnat för småviltjakt. För ett par dagar sedan var hon ute i skogen i hopp om att hitta skogsfågel.

Jaga hare med stövare

– Den jakten kan jag styra själv. Jag bestämmer själv när jag vill gå ut och jag bestämmer själv var jag vill jaga och när jag vill åka hem. Skogen ger mig en frihetskänsla och jag vill att jakten ska kännas likadant, säger hon.

Hjärtat klappar ändå hårdast för harjakten. Den här dagen har hon fått låna stövartiken Vera av kompisen Leif Claesson. Han bor i byn Mjöfjärden och har genom åren fött upp en rad fina hamiltonstövare.

– Och det här är vackra Vera, säger Sargit och stryker den tioåriga tiken på huvudet.

Efter en kilometerlång promenad kommer vi fram till en liten skogsglänta. Sargit kontrollerar att hundpejlen fungerar och släpper sedan lös Vera som försvinner in i skogen. Svansen ser ut som en liten antenn och den vita fläcken längst ut på svansen är det sista vi ser av henne den här gången.

Rätt snart åker tändstickorna fram och hon letar fram en påse med tändved som har fått följa med i ryggsäcken.

– Här trivs jag. Skogen har alltid varit min plats. När jag var liten och det gick åska fanns det några som gömde sig i garderober eller på andra ställen när de blev rädda. Jag för min del kunde istället söka skydd i skogen. Här fanns tryggheten, berättar hon.

Hon formar händerna runt den blå muggen. Det varma kaffet värmer inte bara inombords.

De flesta jägare är män

De flesta som tar jägarexamen och jagar är män. Många är också betydligt yngre än Sargit Sundberg.

– Jag tänker nog inte så mycket på min ålder. Det har jag väl aldrig gjort. Men man blir ju påmind när vänner och människor runt en försvinner, säger hon.

I skogen vill hon vistas så länge som det bara är möjligt.

– Jag försöker meddela barnen när jag går ut så att de vet om det. Ofta är jag helt ensam när jag går i väg, säger hon och möblerar om bland vedträna i elden.

Hon kikar på pejlen och konstaterar att Vera fortsätter att söka. Nu är det bara ett upptag som saknas. I likhet med många harjägare talar hon varmt om stunden vid elden när man kan höra skallen från hardrevet.

– Det är något extra. Det är svårt att förklara vad jag känner. Jag känner mig… lycklig. Det är så jag känner, säger hon.

Skogen välgörande för kroppen

Tyvärr bjuds vi inte på något drev. Den tioåriga tiken gör det som står i hennes makt, men till sist återvänder hon och belönas med en kanelbulle innan det är dags för hemfärd.

Tre timmar i skogen är enligt Sargit Sundberg väl investerad tid.

– Jag skulle inte kunna vara utan de här stunderna. Skogen hjälper mig att hålla mig frisk, säger hon.

Sedan kopplar hon Vera och lägger geväret över axeln.

– Bättre jaktlycka nästa gång, säger hon och styr stegen mot bilen.

Läs också: Jakthunden räddades efter 37 timmar

Läs också: Yogaövningar som hjälper dig med jakten