Fjordingarna i Taffsnäs lockar hästfolk från hela landet

Det är söndag och lägerdeltagarna på Tafssnäs Gård har just ätit frukost. Land är på besök, tillsammans med 25 hästgalna tjejer mellan 8 och 17 år.

Kring tiosnåret, när ridledarna Daniela, Hanna och Karla dyker upp, går de i samlad trupp till hagen för att hämta sina skyddslingar.
– De ska på långritt i dag, säger Terese Klangestam, som driver verksamheten tillsammans med sina föräldrar Janne och Birgitta Klangestam.

En halvtimme senare är stallplanen fylld av fjordingar och det råder febril aktivitet. Det kratsas hovar, borstas, sadlas, tränsas, klappas och gullas. Koncentrationen är total.

För nioåriga Maja Bykvist blir morgonputsen något dammig. Under natten har hennes häst Bim passat på att rulla sig i lera. Han verkar nöjd med piggborstbehandlingen.
– Det mesta har hunnit torka, så det är faktiskt ganska lätt att borsta bort, säger hon.

Maja, och några av de andra deltagarna, är rörande överens om att det allra roligaste är att få bada med hästarna. Något som i och med den omedelbara närheten till Storsjön hör till vardagen på Taffsnäs.

Det nuvarande ridlägret, som är sommarens första, är inne på sin fjärde dag.
– Vi har sex läger varje sommar, varav ett för nybörjare, berättar Therese Klangestam.

Vilket läger det här är i ordningen sedan fjordhästverksamheten på gården startade kan Terese inte svara på. Vad hon däremot vet är att den är inne på sitt 53:e år.
– Min farfar (Börje Klangestam) hade flera godkända hingstar här förr i världen. Han och en bekant till honom var bland de första att ta in fjordingar i landet, i början på 60-talet. Han började avla på dem för att få igång en seriös fjordhästverksamhet.

I dag finns det totalt 33 fjordingar på Taffsnäs, vilket är ett tjugotal färre än för bara några år sedan. Med undantag av en godkänd hingst är samtliga vallacker.
– De två äldsta är 24 år nu, men de är fortfarande pigga och fräscha, säger Terese som själv tävlade med fjordingar när hon var yngre, både hoppning och dressyr.

Vid några tillfällen sopade hon banan med konkurrerande halvblodshästar.
– Det brukar inte vara särskilt populärt. De som rider halvblod brukar känna det som ett skapligt nederlag att förlora mot en fjording, säger hon och skrattar.

Perfekta läromästare

Fjordingar fungerar alltså utmärkt i tävlingssammanhang, men framförallt är de utmärkta som läromästare.
– De kan förvisso vara envisa, men också väldigt bussiga, och trygga, förklarar Terese.

Bredvid står elvaåriga Svea Holm och putsar hästen Rohan. Hon håller med, och tycker att Rohan är den perfekta lägerhästen.
– Han är inte för lätt och inte för svår. Vissa dagar lite för pigg och andra dagar lite för seg, säger Svea som berättar att hennes mamma var här på ridläger när hon var liten.

Verksamheten på Taffsnäs omfattar mer än bara ridläger. På vinterhalvåret hyrs de flesta av hästarna ut till privatpersoner. De övriga stannar på gården och deltar i traditionell ridskoleverksamhet.

Terese tar också emot halvblodshästar för inridning och utbildning. Det är anledningen till att hon för närvarande haltar lite.
– Jag blev avkastad i ridhuset häromdagen. Jag visste att det var en strulig häst, men jag upplevde att jag hade koll. När jag skulle galoppera började den bocka och bete sig för att plötsligt tvärstanna och köra huvudet i backen, så jag flög av. Det var när jag skulle sitta upp igen jag kände att allt inte stod rätt till med foten.

Veterinär på gården

Har man många hästar är det förstås bra med goda kontakter i branschen, och Terese har det bra förspänt på den fronten. Hennes sambo Kalle är hovslagare, vilket naturligtvis underlättar, såväl praktiskt som ekonomiskt. Dessutom har hennes goda vän Frida Matsson som är veterinär nyligen flyttat in i en flygel på gården.

De lärde känna varandra för många år sedan när Frida var på Taffsnäs på ridläger.
– De känns tryggt och är väldigt smidigt att ha en veterinär på plats. Dessutom är hon kunnig på fjordingar och har bra kontakter. En fördel för mig när vi behöver köpa in nya hästar, säger

Terese i samma stund som ridledaren Daniela kommer bärandes på en höna som har gjort sig illa i den bakre regionen.
– Gå in till Frida med den, säger Terese.

Sagt och gjort. Efter undersökning och snabb behandlig på Fridas farstubro är saken klar och hönan förvisas till logen för återhämtning i form av vila.

Klockan har rusat i väg och är snart är det dags för lunch, men först ska de 26 välputsade ekipagen ge sig i väg på dagens långritt. Med ridledarna Karla och Madeleine i täten bär färden i väg i två långa led mot skogen bortom hagarna. Och nog är det en och annan som hoppas på att få ta ett dopp i det blå.