Elever i Jokkmokk matar fåglar med händerna

Sedan ett tiotal år har eleverna vid Jokkmokks gymnasium haft Talvatisskogen som sitt klassrum. De har inventerat skogen efter utrotningshotade arter och har hittat lika många som i Muddus nationalpark, trots att den här skogen precis gränsar till samhället.

I skogen har de också en fågelmatning där de vilda småfåglarna nu är så tama att de vågar hämta mat från händerna på människorna.

Den här morgonen är det eleverna vid naturprogrammet som gör promenaden in i skogen tillsammans.

– Det här är en av Sveriges finaste tätortsnära skogar och den är något av det häftigaste som finns i Sverige när det kommer till gammelskog, säger biologiläraren Mats Karström samtidigt som vi lämnar de sista husen bakom oss.

Kämpar för urskogar

Mats Karström är eldsjälen och läraren som har varit med och startat fågelmatningen tillsammans med sina elever. Han är sörlänningen och biologen som flyttade till Vuollerim i Lappland och som 1986 startade miljögruppen Steget Före.

Genom den gruppen har han kämpat för att bevara den biologiska mångfalden i norra Europas sista urskogar.

– Det är häftigt att få vara ute här tillsammans med eleverna. Att få se dem födas som biologer, säger han.

Skolans elever får ta ett stort ansvar för fågelmatningen. De ser till att det alltid finns något för fåglarna att äta. Wilma Rippert och Frida Eriksson går tredje året på naturprogrammet och gör ett specialarbete där det ingår att dokumentera fågellivet i Talvatisskogen. Där är fågelmatningen en central plats.

– Det är lugnt och skönt och inte så mycket störande ljud. Man kan bara slappna av, och titta på fåglar, säger Wilma Rippert.

Blandar med ost

Hon häller upp lite från klassens specialnötblandning. Där finns skalade jordnötter, mandlar, hampfrön och skalade solrosfrön. Det här blandas bland annat med vanlig fet ost.

– Det här gillar fåglarna. Det är vanlig hushållsost och den brukar de verkligen tycka om, säger Wilma.

Den här dagen får eleverna möta 27 olika individer och nio olika arter. Talltita, talgoxe, större hackspett, lavskrika, nötskrika, domherre, lappmes, skata och blåmes. På toppen av det också en tofsmes som aldrig hade modet att komma fram.

– Den låter mest av alla men den är en riktig fegis. Den vågar sig sällan fram när vi är här. Den kan vara som en del människor. Låter mycket, men är i grunden rätt ängslig, säger Mats Karström.

Läs också: 60 orörda svenska skogar

Läs också: Gör egna talgbollar till fåglarna

Läs också: Så klarar sig djuren i kylan