"Vilket är värst – att ta emot flyktingar eller att vara flykting?"
När vi diskuterar flyktingkrisen pratar vi oftare om vi som land har råd än om hur det faktiskt är att fly sitt land. Många har flytt för sina liv och jag skulle aldrig välja deras problem, skriver journalisten Håkan Steen i ett inlägg i debatten.
”Jag förstår inte riktigt hur den flyktingtragedi vi bevittnar debatteras som ett större problem för oss än för alla som genomlever den”.
Detta är inte mina ord, utan ett twitterinlägg av den svenske författaren Theodor Kallifatides. Jag suger på orden ett tag. Gör det du också. Man får tänka på nya sätt och det är alltid intressant.
Jag tänker och tänker. Snärjer in mig. Kommer tillbaka till ruta ett. Börjar om.
Han verkar ha rätt. Flyktingproblemet i svensk media och i svenska fikarum handlar nästan alltid om huruvida vi har råd och plats att hjälpa dessa människor i nöd, sällan om hur det är att vara flykting.
Om man då jämför problemet med att ta emot flyktingar med problemet att vara flykting, så förefaller det onekligen vara ett betydligt större problem att vara flykting. I alla fall på ett personligt plan, och det är ju till sist på det personliga planet som problem verkligen gills. Hunger. Smärta. Köld. Ensamhet. Sorg. Såna där saker.
Jag har själv intervjuat en man som satt i fängelse i ett land i västra Asien. Han brändes med cigarrettglöd och skållheta strykjärn, mottog slag och sparkar mot skrevet och hölls isolerad i mörker. Med hjälp av en släkting, som mutade vakten att titta bort en stund, lyckades han fly genom en fönsterglugg och så småningom kämpa sig hela vägen till Sverige.
Där placerades han på ett asylboende i väntan på besked om han skulle få stanna eller flygas tillbaka till landet med det där fängelset.
Alla flyktingars problem ser inte ut som hans. En del har problemet att mamma och pappa dödades i krig (mamma våldtogs först). En del har problemet att deras hus revs och de kördes bort. En del har problemet att de hotas med fängelse och kroppsbestraffning för att de förälskar sig i människor av samma kön som de själva har. Och så vidare och så vidare. Gemensamt är att det är livsfarligt för dem att leva i sitt hemland.
Om jag finge välja mellan något av de där problemen och problemet att som svensk medborgare leva i ett Sverige som upplever ett stort inflöde av flyktingar, så skulle jag inte välja deras problem. Inte en enda dag i veckan. Deras problem verkar vara mycket jobbigare.
Men ska vi verkligen jämföra? Är det vår sak att göra det? Min sak? Din sak? Ska inte vi först och främst tänka på att vårt land fungerar maximalt bra?
I min värld har det med att göra vilken sorts människa man vill vara, en som tänker på andra eller en som tänker på sig själv. I min värld finns det ett egenvärde i att dela med sig och hjälpa andra, alltså att den starke hjälper den svage, även om det tär på den starkes resurser.
Jag tror också att det rationellt sett är klokt att hjälpa andra, alltså i det här fallet att ta emot flyktingar för allt vad tygen håller. Flödet av nödställda människor kommer inte att minska i världen, utan öka. Enligt FN:s flyktingorgan UNHCR kommer det år 2050 finnas mellan 250 miljoner och en miljard klimatflyktingar i världen.
Vi måste lösa detta tillsammans, inte genom att stänga gränser och bygga murar, utan genom att hjälpas åt på alla sätt vi kan.
Till sist har jag uppfattat att det från invandrarfientligt håll varnats för att ökat flyktingmottagande ger ökad risk för terrorism. Där fick man rätt. Vågen av bränder i asylboenden är skrämmande uttryck för terrorism.
Håkan Steen
journalist på tidningen Land
