Vi är tagna gisslan i ett drama vi själva regisserar

Tänk vad människor har slitit för att nå lyckan i att äga. Att det bara skiljer en generation mellan en verklighet som handlade om att börja från noll och arbeta ihop till hem, hushåll och familj till dagens överflöd och känslor av för mycket.

Det har gått en generation mellan strävandet till att äga för att bli fri till att alltför mycket ägandet blivit en fälla, vilket är både skrämmande och hoppfullt. Skrämmande för att vi har en jord och ett klimat som inte klarar mer av ständig konsumtion och hoppfullt för att vi har goda möjligheter att påverka. Om vi gör det tillsammans.

För med handen på hjärtat kan vi fråga oss hur vi egentligen vill ha det? Fullt eller luftigt. Mer jobb eller mer fritid. Mer eller mindre ansvar och kostnader över materiella ting.

Läs också: Lands bloggare Johanna i Kulla: ”Jag vill spara bra-att-ha-grejer till nästa generation”

Det som egentligen inte räknas när det väl gäller. När livet sätts på prov, eller är på väg att avslutas. Det som heller inte är bra för vår miljö och som bara triggar marknaden att sälja mer. Att konsumera som vi nu gjort och gör är inte längre möjligt om vi ska hålla ihop – varken som människor, nation eller värld. Moder jord blöder av allt vi skaffat oss och alla semestrar vi unnar oss efter allt slit. Moder jord har för länge sedan börjat signalera. Först med små viskningar som gått över till höga rop, eller snarare desperata vrål som i många fall även går att applicera på oss människor och vår hälsa.

Sjuktalen ökar. Fler unga söker sig allt tidigare till vård för stress och psykisk ohälsa. Vi har blivit slavar under kommersen men vet egentligen att friheten ligger i våra egna händer. Nu gäller det att tala om en helt annan framgång än den vi fostrats att tro är den rätta. En framgång som betyder att äga mindre och dela mer. Att äga sin tid istället för att äga mest saker.

Jag är allvarligt oroad men också trygg i förvissningen om att vi kommer att klara att vända det här – även om det går för sakta. Vi måste trampa på och göra vad vi kan för att få fler att tänka om, men också fler att agera. Jag säger inte att det är lätt, men att vi måste. Vi är en generation som blivit gisslan i ett drama vi själva regisserar. Från att känna stolthet över att äga och källsortera till ett delansvar för en hållbar framtid för såväl människor, samhällen och vår natur.