Träna inte bort din dialekt - var stolt istället!

När klimatpolitiken skulle debatteras i SVT bjöd man in de klimatpolitiska talespersonerna för alla partier. Det blev två timmar om energi, bränsle, mat och klimatåtgärder. Eftersnacket handlade dock mest om KD:s miljöpolitiska talesperson Kjell-Arne Ottossons dialekt. Det var som att ingen hört värmländska förut och till och med KD:s egen partiledare slog mynt av publiciteten och föreslog att man skulle spela in partiets valmanifest som ljudbok med Kjell-Arne som uppläsare.

Vad som sades var plötsligt inte så viktigt – däremot hur det sas. Och Ottoson själv – som är från Östervallskog i Årjängs kommun – han reducerades till en språklig kuriositet. Så här sa han till Altinget: ”Jag tänker inte så mycket på hur jag pratar själv. Det är inte så att jag inte kan prata rikssvenska, men skulle jag lägga om min dialekt helt så blir jag låst.”

När jag gick på högskolan hade jag en kurskamrat som var från Värmland. Jag kommer ihåg hur förvånad jag var att hon uttryckte att hon skämdes över sin dialekt och ville ”jobba bort den”.

Varför?

Undrade jag.

Men – kanske hade hon ändå rätt i sin känsla att det är som att man inte tas på allvar om man har vissa dialekter. Särskilt värmländskan är ”utsatt”. Jag lyssnade på en intervju i TV4 där man sa att det blir "automatiskt roligt" om man talar värmländska. Ungefär som ett slags lyte.

När publiciteten om Kjell-Arnes dialekt var som störst slog det mig att det tydligen är så ovanligt att höra vissa svenska dialekter i nationella sammanhang att det blir ”en grej av det”. I och för sig logiskt från ett historiskt perspektiv där det fanns en uttalad vilja att alla som hördes i etern skulle tala rikssvenska. En alltför kraftig accent eller dialekt ansågs störa budskapet som framfördes. Men 2022 gäller andra principer. Så här står det på SR:s hemsida: ”Att tala med ”dialekt”, dvs. med en regional färg som visar varifrån man kommer, är numera tveklöst tillåtet i radio och tv. Samma sak gäller synen på utländsk brytning.”

Men i ett reportage i P1 kultur (18 aug 2020) konstaterar man dock att de flesta huvudfigurerna i exempelvis barnfilmer pratar någon slags rikssvenska och att dialekter är förbehållet avvikarna: ”Den tröga, den elaka och den dryga kan gärna få prata östgötska, norrländska eller skånska” (notera att även Sveriges Radio klumpar ihop ”norrländska" till en och samma dialekt… men det är en helt egen krönika)

Under lång tid har vi, i vilket fall, rankat dialekter där vissa anses vara mer trovärdiga än andra. Vi har tillskrivet vissa dialekter stereotypa egenskaper. Men ju mer man hör en dialekt desto mindre ”utstickande” blir det. Jag tror inte de som bor i Värmland och dagligen befinner sig i den lingvistiska miljön anser att folk är dummare eller låter ”komiska”. De hör orden och ser personen bakom dialekten. De kan idiomen, de förstår nyanserna.

Vad ska vi göra då? Ja, kanske ska vi släppa in fler dialekter i nationella sammanhang? Och sluta att göra en så stor grej av dialekt som företeelse? Att alltid kommentera dialekt blir ju också ett sätt att prata om hur vi pratar – inte vad vi pratar om (ändå skriver jag i en krönika i ämnet…).

Men framför allt ska vi som pratar dialekt – oavsett varifrån den kommer – våga vara stolta över det.