Succé för storkarnas dagis i Skåne – snart är det storksläpp

Röda näbbar klapprar för fullt vid storkhägnet i Fulltofta. Det är ett nästan maskingevärslikt ljud som är storkarnas "sång" och sätt att kommunicera.

När Land är på besök är det maj månad och årets intensivaste period på "stork-BB". 26 storkpar huserar i de halmfyllda bona som det hörs livliga pip inifrån.

3-5 ägg brukar det bli och honan och hanen turas om att ruva. Ruvningen börjar så fort det första ägget lagts och sedan kläcks ungarna efter hand. Det innebär att vissa ungar är mindre och kan få svårt i kampen om maten.

Läs också: Quiz: Kan du våra flyttfåglar?

I början är ungarnas föda sådant som föräldrarna spytt upp. Redan efter ett par dagar börjar de få riktig mat.

– I naturen äter ungarna daggmask och småkryp. Här varvas fisk med små, slaktade tuppkycklingar som delats i bitar, säger djurvårdaren Petter Albinsson.

Så överlever storkarna

Han är en av projektledarna och eldsjälarna i det framgångsrika Storkprojektet som pågått sedan 1989. Bakom det står Naturskyddsföreningen i Skåne och Skånes ornitologiska förening.

Målet var att få tillbaka storkarna i det skånska landskapet igen. För 200-300 år sedan fanns över 5000 häckande par här, men när jordbruket effektiviserades allt mer så försvann våtmarkerna. Dessa är livsviktiga för storkarna som därför minskade stadigt i antal. 1954 försvann det sista häckande paret och den vita storken förklarades utdöd i Skåne.

I dag ser framtiden hoppfull ut för storkarna. Det finns 250 häckande par i Storkprojektets 10 hägn i Skåne och 60 frilevande.

– De frilevande paren kan betraktas som vilda, eftersom de har flugit söderut som ungfåglar och återvänt hit som vuxna för att häcka. Och det är ett stort lyft, säger Petter.

Just detta att få storkarna att flytta och sedan återkomma har varit det svåraste.

– Även om vi har haft stork här i Skåne ända sedan projektet startade, har de flesta stannat kvar över vintern och behövt bli matade för att överleva. Då äter de rejält mycket mer, 700-800 gram per dag mot 150 gram på sommaren, berättar Petter.

Läs också: 14 tips som lyxar till det för dina höns

Inne bland storkungarna i Fulltoftahägnet, går Tore Påhlsson runt med ett av dagens tre skrovmål. Det serveras mört och brax från Finjasjön och Ringsjön. När ungarna är i en intensiv tillväxtfas går det år 45 kilo fisk per dag.

– Det är en win-win situation. Sjöarna är övergödda och behöver rensas på vitfisk, som nu i maj har rätt storlek ungarna. Redan då de är tre dagar kan de äta små fiskar, säger han.

Stora storksläppet

I juli är det storksläpp. Då släpps årets kull av ungfåglar fria, och tanken är att så många som möjligt ska ge sig av i augusti för att övervintra söderöver. Storkar har trots sin storlek inte så kraftiga vingar. De är glidflygare som använder sig av termiken, och måste därför flytta när solen fortfarande värmer och skapar de uppåtgående luftströmmarna.

Läs också: De är Sveriges 10 farligaste djur

– Att få dem att flytta var ett stort problem i projektets början. Genombrottet kom då vi började föda upp fler storkar så det gick att släppa ut dem i större grupper, säger biolog Lotta Lorenzen.

– De är väldigt individuella så ju fler fåglar vi har, ju större är chansen att någon av dem är modig nog att ta befälet och leda en flock att flyga söderut, fortsätter hon.

Så flyttar storkarna

Fåglarna väljer en östlig eller västlig rutt för att nå sina vintermål. Österut går flygturen via Danmark och ner mot Bosporen. Genom att följa Nilen når de så småningom till savannerna där de tillbringar vintern. De västflygande storkarna tar vägen över Tyskland, Frankrike och Spanien till Västafrika och övervintrar sedan söder om Sahara. Den östliga rutten är vanligast bland svenska storkar.