Per Forsells bilder: Gripande porträtt från en svunnen tid

En retro-artikel i samarbete med tidningen Minnenas Journal

Per Forsell växte upp i Växbo där hans far var torpare. Per fick slita hårt i skogen och började samla på sig bilder

i huvudet av alla originella och särpräglade människor han stötte på under uppväxten i Hälsingland. Bilder som blev allt fler under hans strapatser som timmerhuggare och flottare i Härjedalen. 1922 flyttade han till Ljusne och började arbeta som plankbärare på sågen, en yrkes­titel han bar med sig genom åren. Det var först vid 33 års ålder som han köpte sin första kamera för 125 kronor (3 600 kronor i dag), nästa kamera kostade Per en hel årslön. Han cyklade runt i bygden och lyckades övertala de människor han fascinerades av att ställa upp framför kameran. Vissa krävde flera års övertalning för att de skulle ställa upp. De förstod aldrig varför just de skulle fastna på bild.

En av dem var Granö-Ida, en gammal fårad kvinna som miste sin man på juldagen 1913. De hade sålt fisk och skulle segla hem när ovädret slog till. Båten gick i kvav och de båda räddades upp på ett skär. När hennes man försökte ta sig till land på den tunna isen brast den och hans sista ord blev: ”Ja lägger myssan hänne Ida, så att dom vet va dom ska leta mej. Ajö med dä. Hälsa barna.” Sedan sjönk han ner i det kalla vattnet. Granö-Ida blev dagen efter räddad av öbor efter att stormen bedarrat.

I Dalarna letade han upp en kvick jänta som for runt som en sädesärla. Hon var 81 år gammal utan ett grått hår och lät sig inte imponeras av fotografen.
– Gammal? Då skulle du se mor min. Hon levde åtminstone för en vecka sedan då jag hälsade på henne.

Per Forsell fann Marit Johansson några mil bort mjölkande en ko, 104 år gammal. Hon hade aldrig varit sjuk, aldrig mött något av tidens stora uppfinningar.

Hon hade varken sett ett tåg eller en bil. Skogen och djuren var hennes liv.

Per Forsell var unik på det sättet att han kunde ta sig tid, ibland upp till fem år för att få komma nära den han ville porträttera. Men också för att han fanns i en brytningstid där han kunde hitta alla särlingar. Egenartade personer som blev allt mer sällsynta.

En bild som skapade rabalder var nakenfotot av Karin. Ett foto som vann tidningen Fotos stora tävling 1944. De motiverade valet med orden: ”Denna skulpturalt mejslade nakenbild präglas av en sällsynt friskhet och naturlighet.” Det gick sämre för den vackra modellen. Hon bodde i Vannsätter och arbetade på Konsum i Bergvik och spelade dragspel på fritiden. Hon skandaliserades när bilderna publicerades och tvingades att flytta från bygden och Fotografen Per Forsell var en mästare på att skildra personer som tillhörde den gamla världen. Alla häpnade inför porträtten av människor som man trodde för alltid var försvunna.

När åren som plankbärare var över började han resa runt i Sverige och hålla föreläsningar om de människor han porträtterat. Under 21 år reste han från sydligaste Smygehuk till de nordligaste byarna i Lappland. Hans föredrag var alltid uppskattade och besöktes ofta av upp emot tusen människor. Han skrev aldrig ned på papper det han skulle säga, allt höll han i huvudet. Därför saknas ibland uppgifter om hans bilder. Han satt ofta på scen utan att själv titta åt sina bilder i bakgrunden. Han kunde dem utantill och visste i vilken ordning de skulle komma. Han slog bara med käppen i golvet när nästa bild skulle komma.

Per Forsell dog 1979, 81 år gammal, och lämnade efter sig en ovärderlig skatt med bilder på människor som aldrig mer kommer att beträda vår jord.

Gå in på www.dibis.se/ och se ännu fler fantastiska bilder.