Olyckan raderade 25 år av Pehrs liv: ”Hela barndomen är bortsuddad”

Det gulnade tidningsklippet visar en kraschad och demolerad bil. Det är svårt att tro att föraren kunde överleva.
Men det gjorde han. Pehr Häggkvist sitter mittemot mig i sitt stora kök, där braskaminen sprakar och ett vildsvinsskinn är uppspikat på väggen. Ett stenkast bort, utanför fönstret, flyter den mäktiga Indalsälven inramad av gulsprakande lövträd.

Själv minns han minns ingenting av olyckan. Han har fått allt berättat för sig i efterhand.,
Den inträffade 1992, på riksväg 60 genom Grycksbo i Dalarna, när Pehr var 25 år. Plötsligt tornade en långtradare upp sig på vägen för att göra en vänstersväng. Pehr hade inte en chans, det blev en frontalkollision. Hans lilla Ford Sierra blev helt intryckt, bensinen flödade och kraftiga eldsflammor slog upp.
– Jag hade ändå tur i oturen. Långtradarchauffören hade en brandsläckare och kunde dämpa elden kring mig.Sedan kom personal från en fabrik, som såg branden, springande och släckte branden. Annars hade jag inte suttit här i dag, säger han.

Läs också: Linn, 9, nära döden på flyget – räddades mirakulöst

"När jag vaknade upp var världen som ett vitt ark"

Han satt så fastklämd i bilvraket att det tog brandkåren en timme att skära loss honom. Han var medvetslös och fördes till den neurokirurgiska kliniken på Akademiska sjukhuset i Uppsala. Pannbenet hade tryckts in och det krävdes många operationer då skallbenet stagades upp med titanskruvar.

När han vaknade upp en vecka efter olyckan, var världen som ett vitt ark.
– Vita måndagen kallar jag den, för det var helt tomt - som min första dag i livet, säger han.
Pehr kunde inte prata, det enda som kom ut var enstaka ord på tyska eller engelska.

Han kommunicerade med omvärlden genom att rita och skriva. Ur ett skåp tar han fram några papper från den första tiden på sjukhuset. Osammanhängande meningar, klotter och lustiga figurer syns där. En av teckningarna är fantasieggande.

– Jag har ritat sex runda ringar som motsvarar sex olika världar. Här har jag markerat den sjätte världen som är den värld vi lever i, berättar han.

I dag förstår han ingenting av detta. Den första tiden var drömsk och dunkel.
– Jag har ett minne av att jag såg ett hål i fotändan av sängen, som jag kunde dras ned i, till en annan värld. Därför låg jag med fötterna högt uppdragna i sängen, berättar han.

Pehr hade mirakulöst nog inte blivit fysiskt handikappad. Den ena höften hade åkt ur led, men han hade full rörlighet i armar och ben. Däremot var läkarna osäkra på hur omfattande hans hjärnskador var. Tidigt märktes att Pehr inte mindes något från det som hänt före olyckan.

Läs också: Så tacklar du stressen med fyra enkla övningar – pusta ut den

– Nej, det var helt tomt. Mina första 25 år var borta, jag mindes ingenting. Jag kände inte igen någon - inte mina föräldrar, min bror eller min flickvän. De hade svårt att tro det i början, säger han.

"I början försökte jag desperat hitta tillbaka till den jag var före olyckan"

Vissa motoriska färdigheter som att cykla satt kvar som kroppsliga minnen. Andra minnen väcktes till liv. Till exempel när hans bror kom på besök tillsammans med sina barn.
– Då fick jag en aha-upplevelse - just det, det finns ju små människor också. Men hade någon frågat mig om vad ordet barn betydde, hade jag inte vetat det, berättar han.

Var det inte skrämmande att inte minnas något?

– Jo, jag visste inte vem jag var. I början försökte jag desperat hitta tillbaka till den jag var före olyckan. Frågade hela tiden familj och vänner: Gillade jag den här maten förut eller hade jag sådana här byxor? Jag ville att allt skulle vara normalt igen, berättar han.

Långsamt fick han upptäcka världen på nytt, nästan som ett barn. Vardagliga saker som hur man äter och vad man äter - att det inte passar att lägga gröt på rostat bröd till exempel. Även mer avancerade saker som att på nytt lära in körkortsteorin och läras sig att CAD-program på datorn (en mjukvara för byggritningar med mera).
– Det sista är jag extra stolt över, för jag hade aldrig använt datorer före olyckan, berättar han.

Läs också: Drömmen om ett annat liv blev en sågverkssuccé

"Jag blir sorgsen när mamma visar gamla bilder"

Så förmågan att lära sig nya saker - och minnas dem är inget problem för Pehr. I dag fungerar hans minne normalt. Därför är han lite tveksam till att berätta om olyckan och minnesförlusten för nya bekanta.
– Ja, särskilt om det är kolleger eller kunder. För då blir det lätt missförstånd. Folk tror att jag inte minns någonting och glömmer allt, säger han.

Men i dag funderar han inte längre så mycket på sin identitet eller på vem han var före olyckan.
– Nej, ju längre tiden har gått desto mindre intressant är det. Efter 5-6 år började känna efter vad jag själv gillade eller inte gillade, utan att bry mig hur det var förut, säger han

Pehr känner att han är en annan person än före olyckan. Då var han mer målmedveten, materialistisk och inriktad på karriär och pengar. I dag beskriver han sig som humanist och mer spontan och känslosam.
– Jag brukar tänka på det som mitt förra liv. I dag kan det dyka upp fragment, men de är osorterade och slumpmässiga. Min mamma försöker ibland få mig att minnas genom att visa gamla bilder och filmer. Men jag har bett henne sluta, för det gör mig bara frustrerad och sorgsen, säger han.

Han har byggt upp ett nytt liv med nya minnen 23 år tillbaka. Han har skaffat familj, har delad vårdnad om sina älskade barn, Towa och Holger, och jobbar deltid i sin egen firma, Elektrikern i Mörtån. Och han bor i ett eget litet kungarike i det som var Stuguns första centrum - med läkarvillan, kvarnen och den gamla affären.
– Jag är mer tacksam i dag. Olyckan har fått mig att inse hur bräckligt livet är, hur små marginalerna är mellan liv och död. På något sätt är jag friare i tanken nu, om jag känner för att göra något så gör jag det, säger han.

Men ibland oroar han sig för att drabbas av en ny minnesförlust. Att alla minnen som han har från sitt "nya liv" också plötsligt ska suddas ut.
– Jag har ju aldrig egentligen förstått hur mitt minne kunde försvinna så där. Egentligen tror jag väl inte det kommer att hända igen, men man vet inte säkert. Hjärnan är så enormt komplicerad, säger han.