Och vem tänker på pappan när barnen tar studenten?

I dag är det dags. Min yngste springer ut med studentmössa på huvet. Vi hänger blommor och konstiga grejor runt halsen på honom, kramar, tjoar, gratulerar och…

Men vad händer med en förälder som inte längre har något barn på väg genom grundskola och gymnasium? En förälder som till slut ser sin yngste kliva ut i vuxenlivet och på allvar börja sköta sig själv?

En och annan människa grunnar över meningen med livet och jag misstänker att det är den frågan jag snubblar över här.

Det är inte något jag brukar brottas med. Jag väntar mig inte av tillvaron att det ska ingå något slags programförklaring. En får leva på, försöka göra gott och räkna till tio när det bär emot. Det funkar hyfsat så här långt.

Därför kom detta hugg i hjärtat så överraskande.

Den store sprang ut för två år sedan. Snart gav han sig iväg och lämnade ett pojkrum bakom sig, med en jacka hängande över stolen och några teckningar kvar på väggen. Nu är det den lilles tur.

Men jag då, är jag också klar nu? Gjort mitt?

Mina barn har rimligtvis minst ett halvsekel aktivt liv framför sig, en i deras ögon antagligen obegripligt lång tid. Det har inte jag, och det bara att hacka i sig.

Men det var här jag inte ville hamna. Tillbakablickande ser jag en ung person som inte hade bråttom att bli vuxen, som rentav kämpade emot.

Han skaffade moppe ett år efter alla andra. Han hoppade av gymnasiet i tredje årskursen och smet undan ”mogenhetsexamen”, den som obönhörligt markerade ett steg vidare i livet. Första fyllan hanns nätt och jämnt med innan tonåren var över och körkortet togs nästan tio år efter de flesta jämnåriga.

I tillbakablicken syns till och med tydligt att han länge hade en benägenhet att köpa för små kläder. Som om han inte kunde acceptera växandet.

Men inte hjälpte detta sölande. Strömmen tog även denne unge man, hur han än försökte hålla sig fast i strandkanten.

Och så småningom blev det rätt okej att flyta med. Det gick att utbilda sig, det gick att träffa en fru och det gick att bli pappa. Och det kom barn. Helt otroligt kul! Det gick till och med att köpa sig tillräckligt stora kläder.

Livet blev en bubbla i den där strömmen. Min lilla värld verkade stå still samtidigt som hela bubblan flyttade sig i rasande fart. Och nu när den lille, som är en decimeter längre än jag, springer ut med studentmössa på huvet så spricker bubblan. Jag tittar ut på ett helt nytt ställe.

Hur hamnade jag här? Jag muckade ju från lumpen typ förra veckan.

Tack och lov finns en beprövad taktik att hålla sig till. Man kämpar emot! Till exempel kan jag vägra gå i pension. När tårtorna dukas upp och chefen harklar sig inför tacktalet, står jag bland alla andra och låtsas som ingenting. Vadå, är det nån som slutar?

Eller också smiter jag undan för att slippa denna bedrövliga variant av mogenhetsexamen. Övermogenhetsexaman. Jag slutar i förtid och gör nåt annat. Vad som helst duger.

Tiden är helt enkelt inne för att börja söla igen. Det funkade ju bra förra gången, eller?

Läs också: Så fixar du en lyckad studentfest - 17 roliga idéer