Mitt ute i ingenstans – OCH mitt i händelsernas centrum

På SVT härom veckan åkte (det underbara) paret Mandelmann skidor i härjedalska fjällvärlden. Gustav utbrast lyriskt hur vackert och fantastiskt det var där "mitt i ingenstans!".

Jag lever i en miljö som beroende på vem man pratar med kallas allt från glesbygd, landsbygd, obygd, vischan, långt från civilisationen, till just "mitt i ingenstans".

Men blir jag ombedd att beskriva mitt liv så lever jag precis mitt i allting. Mitt i smeten.

Det är ibland riktigt roligt åka till staden en stund, men det är när jag styr hem, mot stjärnvalvet och tystnaden som tillåter mig att höra pärlugglans sjungande medan jag fodrar hästarna, som jag kör mot tryggheten, tillhörigheten, mitt centrum. Där allting sker och jag tillåts vara med i det.

För, jag måste ju! Jag har inget annat val än att hantera djurens väl och ve mitt i rytande snöstorm, eller att snåla på varje liter vatten en hel vinter efter en sommar med torka. Jag lär mig saker om livet, kretsloppet, alltings kedja. Varje dag.

Belöningen kommer också. Varje dag.

Brasans knaster, den första blåsippan, källaren med egenodlad mat. Jag lär mig om ödmjukhet och respekt för allt som annars skulle kunna döljas bakom konsumtionshets. Om att gilla läget ibland, att hugga i desto oftare.

Läs också: Christoffer och Caroline sadlade om: ”Vi älskar vårt nya liv med gårdsmejeri och får”

Läs också: Plats-shaming - ett lågintensivt förlöjligande av landsbygden

Tillbaka till uttrycket "mitt ute i ingenstans". Vad - vem - definierar vad som är "någonstans"? Vad är en civilisation - vad är det i så fall inte?

För större delen av Sveriges befolkning verkar större delen av landets yta vara "ingenstans".

Som kringresande musiker arbetar jag ofta med gäster från någon av våra mer befolkade städer söderut. ”Nu är vi långt från civilisationen” säger de ibland, liksom ”nu är man i obygden!" Inte sällan visar de uppriktig förvåning över mängden hög kompetens i min trakt: ”Tänk att det finns ett sånt kulturliv mitt ute i ingenstans!".

Men om vi själva alltid åker IN till stan, BORT från stan, likställer stad med civilisation, aldrig menar skogen med "mitt i händelsernas centrum" och om unga på landsbygden fortsätter få frågan från vuxna om det inte är ’lite tråkigt på landet ändå’, då berättar vi för dem att det är just så. Vi cementerar de här föreställningarna.

Jag vet iallafall att jag och min beresta cello sällan möter så engagerad publik som i den lilla byn två timmar från ett större samhälle, och att jag inte kan komma på något mer livgivande än att som på bilden stå på en klippsten i fjällvärlden och golvas av de enorma krafterna.

Mitt i händelsernas centrum.

Katarina Bergner Åhlén är musiker och bor i alltings centrum. Den här texten publicerades först på hennes Facebook.