Krönika: Sättet att driva politik i Sverige är ett hot mot vår demokrati

Vi går mot val. I ­skrivande stund känner jag mig pessimistisk. Både när det gäller valresultatet och vad det kommer att innebära för vårt land därefter. Jag har alltid varit intresserad av demokratifrågor. Som liten började det med att jag värnade om allas lika värde och rätt att vara med och bestämma i leken. Jag var mån om att ingen skulle känna sig utanför. Som vuxen har intresset utvecklats till att röra politik och samhällsfrågor. Ett jämlikt och sammanhållet ­Sverige. Inte helt lätt att ha som specialintresse i dessa tider. Det börjar bli riktigt ansträngande faktiskt. Och dessutom oroande.

Jag märker nämligen vad landets ökande klyftor gör med oss. Jag ser att människor blir alltmer kallsinniga till att intressera sig för vad som händer med vår demokrati – och jag är ganska säker på vad det beror på. Bland annat beror det på att vi som bor i landets glesare regioner, och har upplevt spåren av urbanisering och avfolkning, har tappat tilltron till vad vår demokrati kan göra för oss. Vi har inte upplevt att någon regering har gjort någon skillnad. Jo förresten; regeringar kan ha gjort skillnad men i så fall har nästa regering inte fortsatt att bygga vidare på vägen som skulle förstärka resultaten på grund av andra ideologier.

Läs också: Landstormen – missnöjet i landet ökar

Läs också: Så ska villkoren för glesbygden förbättras

Läs också: Så ska sjukvården bli bättre

Läs också: Så ska den svenska maten stöttas

Läs också: Läs Lands intervjuer med partiledarna

Hotet mot demokratin beror också på att unga människor i dag i mindre grad väljer parti utifrån vad föräldrarna röstat på. De blir heller inte intresserade av politik – om man inte ändrar på sättet att debattera och diskutera politik. Eftersom anledningen till att man engagerar sig i samhällsfrågor och politik har ändrats så kan inte gamla sätt att debattera fortsätta vara det som genomsyrar valrörelser. Min oro för demokratin handlar om sättet att driva politik i Sverige. Och att vi aldrig kommer att nå ett jämlikt ­Sverige eftersom politiken fallit för marknadskrafterna och systemet bygger på att locka flest ­väljare.

Vi har ett utanförskap i Sverige som inte bara handlar om att inte klara sin försörjning eller vara en del av arbetsmarknaden. Vi har ett utanförskap som innebär att inte känna sig delaktig i samhällsbygget eftersom svensk politik enbart bygger på utmaningar och problem i de ­växande städerna. Min oro för framtiden kommer att fortsätta gro så länge man inte talar om svensk politik bortom parti- och blockpolitiken. Det finns nämligen helt andra orsaker till att vårt land är delat som aldrig kommer upp till ytan när man hela tiden talar i termer om vilken ideologi som är bäst och därmed missar att det finns strukturella problem. Till exempel är vi ett delat land på grund av att man fortsätter kanalisera politiska beslut och åtgärder via län utan att fundera på hur det slår i respektive län.

Hur vore det om man tänkte funktionella arbetsmarknadsregioner, så kallade FA-regioner, i stället? Det som bygger på avstånd, lokala arbetsmarknader och demografi. Nej, i stället ligger storregions­frågan och lurar. Inte konstigt att vi som redan har anledning att känna oss otrygga bli ännu otryggare. Men vad hjälper det att vi oroar oss när vi är så få. Det är en miljon av landets befolkning som bor norr om Sundsvall, men även andra landsbygder har dåliga förutsättningar. Våra röster är procentuellt för få för att göra skillnad i valen. Är det verkligen ­demokratiskt?