Krönika: Är posten fortfarande en pålitlig partner?
Vem kan man lita på nuförtiden? Lands krönikör Malin Ackermann funderar kring hur det är ställt med postens utdelning och vad de nya rutinerna innebär. Det var annat när krönikören själv arbetade som postiljon...
Uppdaterad: 2022-05-30

Jag vittjar brevlådan och finner ett informationsblad. Bladet är riktat till oss som bor norr om gränsen där posten kommer delas ut varje dag.
Informationen lyder kort och koncist:
”Till dig med postnummer som börjar med siffrorna 74 – 98. Från och med den 2 maj 2022 får du brev, tidningar och reklam varannan vardag.”
Annat var det under min tid som postiljon. Minnena och uniformen finns fortfarande kvar. Uniformen bar texten ”Posten pålitlig partner” på ryggen. Då var det självklart att posten skulle fram varje dag. Oavsett väder. Vissa dagar gick det knappt att styra cykeln i snön med den tunga postväskan. Dessa dagar fick vi extra betalt i form av så kallat menföre då det tog extra lång tid att dela ut posten.
Omständigheterna är att posten numera har minskat eftersom vi lever i en alltmer digitaliserad tid långt från cyklande postiljoner och tonvis med postorderkataloger. Trots det är den postala infrastrukturen en del av den totala infrastrukturen som jag anser bör vara jämlik för att ett land ska fungera bra. Tillgång till internet är ett annat och subventionerat och väl fungerande tåg är ett tredje. Det vill säga det som handlar om att meddela sig och att hålla kontakt med släkt och vänner. Sådant som håller ihop samhällen och gör oss upplysta.
För en tid sedan var jag på en berättarkväll arrangerad av föreningen Norden och fick höra Anna-Greta berätta om sin tid som telegrafist på Televerket. Det var på den tiden man kopplade samtal via snören till byarnas växelstationer och förväntades lyssna in att det var rätt person på linjen innan man kopplade vidare. Då fungerade byarnas växelstationer som sambandscentraler för allt som hände i byarna. Tänk er nutidens sociala medier som går rakt ut i etern jämfört med dåtidens byskvaller som på växeltelegrafisternas tid skulle hanteras på ett sympatiskt sätt. Till exempel när man fick veta när ett barn skulle födas, eller när någon hade dött. Sådant som man ville ha för sig själv ett tag innan det annonserades ut på byn.
Telestationen tillhandahöll även så kallade talhytter för telefonsamtal. Verksamheten övervakades av Telekommissarien som bodde på telestationens övervåning och för att hålla samtalen korta hade man satt upp skyltar med följande text i varje hytt:
Var kort vid apparatet
Det stärker ordets makt
ju mer det blir pratat
dess mindre blir det sagt
En bra uppmaning i dessa valtider och vem vet? Kanske räkningarna blir färre då det sägs att det inte finns något ont som inte har något gott med sig. Hur som helst så ska vi tänka på vikten av att hålla kontakt med nära och kära och skilja på fake news och sunt skvaller. Även om posten bara kommer varannan dag.
Om Malin Ackermann
Malin Ackermann är krönikör i Land och skriver med jämna mellanrum krönikor om sådant som skaver och irriterar henne. Du hittar hennes krönikor i tidningen Land och på Land.se.











