Jag brukar inte gnälla på SJ, men…

Tio dagars vandring i Lapplandsfjällen, kalldusch i bäckvatten, båt över sjön till Ritsem och buss till Gällivare där nattåget ska gå söderut klockan 19.51.

Tåget är nämligen inställt. Enligt ljustavlan ska bussar ersätta. Glöm restaurangvagn. Glöm kallt öl.

Men det är bara början.

Snart kommer visserligen en buss, men tyvärr full av resenärer från stationer som Narvik och Kiruna. Ett par stycken lyckas klämma sig in.

Sedan händer inget.

Läs också: Hindren för växande tågtrafik

Läs också: 10 pärlor som får dig att stanna i Sverige

Läs också: Land testar tågluff i Europa

Ett 60-tal strandade stackare väntar medan halvtimmarna går. Några gånger meddelar högtalaren att nattåg nummer 93 är inställt och att bussar ersätter till Boden. Bussar ska gå från stationsplan.

Just där står vi och ser inte en enda buss.

Någon når efter lång väntan SJ:s kundtjänst på telefon. Någon kommer fram på chatten. Vi får reda på att en urspårning söder om Murjek är orsaken till alltihop.

Även kundtjänst och chatt utlovar bussar och att nattåget söderut från Boden ska vänta in alla. En känsla av trygghet sprider sig.

Men inget händer. Jo, augustiskymningen faller liksom temperaturen. Barn fryser. Tack och lov är väntsalen varm.

Någon får ny kontakt på chatten och meddelar vidare i gruppen. Vi börjar bli människor som hör ihop, människor som delar ett öde.

Nu är beskedet att inga bussar kommer. Punkt.

Klockan är nästan 22. Det har gått två timmar sedan nattåg nummer 93 skulle gå söderut från Gällivare.

En ung kvinna säger att hennes mamma, någonstans i Sverige, har hört att SJ ska fixa hotellrum. Någon annan har hört om taxi till Boden.

Vi har nått ryktesnivån.

Notera att ingen officiell information har kommit från SJ förutom det som tills för någon timme sedan ropades ut i högtalare, alltså att ersättningsbussar ska gå från stationsplan.

Resten är motstridiga uppgifter som vi själva fiskat fram via kundtjänst och chatt. Och så dessa kittlande rykten. En liten pojke frågar sin pappa om vi verkligen ”ska få bo på hotell alldeles gratis?”

Klockan passerar 22. Chatten stänger, liksom väntsalen. Från och med nu är det ovisshet i mörker och fem plusgrader som gäller.

Två och en halv timme efter att tåget skulle gått och efter att SJ inte gjort ett smack, i alla fall inget som vi märker, har jag och min fru fått nog.

Vi fryser, är hungriga och trötta och har ingen anledning att tro på vare sig hjälp eller besked.

Vi går in på hotellet mitt emot stationen, med de andra i släptåg, och nu händer det saker.

En kvinna i receptionen greppar allt direkt, kontaktar omedelbart SJ och mer eller mindre begär (jag hör samtalet!) en rekvisition.

Hon lovar alla plats på SJ:s bekostnad och dessutom mer info på morgonen. Pang, pang, pang.

Det funkar. Utsövda och frukostmätta kollar vi hennes utskrivna instruktioner med tåg- och busstider. 13 timmar senare än planerat är vi hemma.

Jag gnäller inte på förseningen. Tåg kan spåra ur, säkert även på välskötta järnvägar.

Jag gnäller på avsaknaden av information. Att sväva i ovisshet gränsar till tortyr, särskilt i mörker och kyla.

Och slutligen ett tips till SJ: Anställ kvinnan från Gällivarehotellets reception!