Fram för hembygdens moderna mötesplats

Samhällsrum. Låter som ljuv musik i mina öron. Som något nödvändigt och helt i linje med att stå emot centralisering och skapa urbana miljöer i Sveriges alla landsbygder. För vad är egentligen det urbana förutom en norm? Vad finns bakom eller framför att urbanisera?

Jo, att göra storstadslik, ge stadsprägel och förvandla till tätort, enligt Wikipedia. Men nu är det så att det inte är alla som uppskattar att bo tätt men har trots det samma behov av samhällsservice, mötesplatser, kultur och livslångt lärande om än i mindre omfattning. Både för att vi har vanan och kraften att klara en hel del själva, men också för att vi har mer av det icke urbana att ta vara på för att ge guldkant i tillvaron. Och som en frälsning sprider sig nu digitaliseringens möjligheter över oss alla. Inte för att vi ska byta ut det mellanmänskliga eller ta bort all personlig service, Nej, nej men vi kan komplettera och avancera i takt med den utveckling som faktisk väller över oss och som yngre generationer är fullt rustade för. Det är ingen mening att stå emot och heller inte ansvarsfullt mot kommande generationer. Livet är och livet lär och har så alltid gjort.

Läs också: ”Sluta värdera oss utifrån var vi bor!”

Läs också: Krönika: Bristen på bostäder på landet hämmar utvecklingen

I några av Västerbottens inlandskommuner har samhällsrum initierats genom ett projekt finansierat av EU:s regionala tillväxtfond via Tillväxtverket och Region Västerbotten och eftersom det i grunden handlar om att få närmare tillgång till vård så kan det hela fungera som ett recept på en del av symptomen på decennier av urbanisering och centralisering.

Samhällsrum med digital service där det också finns plats för en fika tänker jag kan betecknas som hembygdsgård 2.0. Vi har i alla tider haft behov av att mötas, att samlas runt berättelser och utbyta åsikter som kan bli till idéer. En skillnad är att förr i tiden såg demografin annorlunda ut och fler i arbetsför ålder än den som är utanför gör stor skillnad på servicegraden i en bygd. För att inte tala om vad statens eviga behov av att centralisera lett till.

Men som sagt, på ett igen bara. Nu är tid att sluta hoppas på en förändring och istället bli en del av den. I alla fall vi som orkar. Och vi som orkar får stötta dem som inte gör det. Dem som är märkt av sjukdom eller bitterhet över ett folkhem som försvann.

I brist, eller i väntan på en förstärkt regionalpolitik så gäller det att ta vara på allt innovativt arbete som sker ute i vårt land. Och frågan är vem som ska göra det. Inte är det regeringen i alla fall om vi har någon. Nej, den är för långt bort, för rigid och för stadsfixerad. Det gäller snarare att ta vara på det lokalt. Eller för att citera en av innovatörerna i projektet.

I vår globala värld behövs glokala system.