Därför åker jag 150 mil för en uggla

Vissa djur har stor dragningskraft på vissa människor. Och får dem att åka långt och utstå en hel del obehag. Hur ska man förstå detta?

Uppdaterad: 2018-09-13

När vi väl hittat ugglan lät den sig beskådas och fotograferas tills vi fågelskådare tröttnade.

En del har roligt åt oss. En del skakar bara på huvet. Kanske förstår jag inte själv, men jag ska försöka förklara.

Men fågelrackaren dök upp dagligen i en hel vecka i mobilappen där flitiga fågelskådare rapporterar märkvärdiga fåglar, och dess tillhåll var behändigt begränsat till en liten tjärn i skogen. På skådarspråk var den ”stationär”.

Fågeln kunde mycket väl stanna en vecka till. Eller två. Ingen kan veta. Å andra sidan kunde den sticka nästa dag. Luften är fri.

I vilket fall var detta en god chans, och rapporterna skavde i mitt inre. Satsa eller inte?

På långresa bör flera turas om vid ratten. Jag frågade en kompis som sällan tvekar att köra en natt för ett nytt kryss. Men det var visst nåt bröllop i vägen. Bröllop, eh?

Jag fortsatte att klicka på appen och hoppades nästan få läsa ”drog iväg, troligen ej kvar”, för att få lugn i själen.

Men hux flux kom chansen att hänga med entusiasterna Per och Roger i en annan bil. Tack!

Kikare? Check! Kamera? Check! Pussa en snett leende fru? Check!

Vad var det nu frågan om? Jo, 75 mil norr om vårt radhus på Värmdö satt en fjälluggla. Och fjälluggla är inte kattskit, utan mitt absoluta drömkryss. Hur kunde jag tveka?

Detta kallas att ”dra” på en fågel. Ett på natten, vid slutet av en smal grusväg, nådde vi tjärnen efter nio timmars körning.

Det är i detta läge en dragande fågelskådare får börja kämpa på allvar:

Försöka sova nån timme ihopknycklad i en bil.

Äta svettig bensinmackssmörgås.

Vänta på gryningsljuset.

Vänta på grynings… ja, ni hajar.

Så kom ljuset. Fyllda av lika delar hopp och misstro smög vi fram.

Den vita juvelen hade tidigare varit fullt synlig i skogsbrynet intill tjärnen, och med kikarna nötte vi av varenda kvadratmillimeter.

Ett tiotal andra fjällugglesugna skådare, som tyst och spöklikt hade dykt upp, gjorde samma sak. Om och om igen.

Minuter gick. Kvartar. Halvtimmar.

Försiktigt utökade vi sökningen, men efter drygt två timmars idogt letande var summan av inspanade fjällugglor noll.

En mycket trist siffra.

Motvilligt tänkte jag tanken på att åka 150 mil förgäves.

Ett mycket trist tanke.

Då fick en annan skådare ett telefonsamtal. Han stönade ”va!”, reste sig och började flacka med blicken. Hade han vunnit en miljard? Fått sparken? Blivit pappa? Eller…

Innerst inne tror fågelskådare på under och nu hade ett sådant skett. Killens kompis hade kollat kartan, hittat en annan tjärn en kilometer bort och tänkt att ugglan kanske bytt tjärn.

Det hade den!

Generöst delades informationen till oss övriga. Han som hittat fågeln visste att flera hade åkt riktigt långt.

En stund senare ledde han oss genom stiglös skog och pekade till slut mot en nästan igenväxt vattenyta.

”Där på andra sidan såg jag den.”

Hundra meter från hans pekfingerspets satt en fjälluggla i en torrtall. Det fanns inte minsta tvekan om den saken.

Det brast för mig i ett par sekunder. I 50 år har jag drömt om att få se en fjälluggla. Vad mer finns att säga?

Fågeln slappade och brydde sig inte om oss. Vi kikade, plåtade och sjönk till slut ned bland hjortronbladen och bara njöt.

Men just ja! Varför kör man nu 150 mil för en uggla?

Om inte denna lilla text kan förklara, så går det nog inte.

Läs också: Krönika - Lands reporter attackerad av älg

Läs också: Se unik film på ugglan (efter lång glasögonannons)

Läs också: Svensk uggla populär i England