Brottslingen från Edsele blev sheriff i USA

En retro-artikel i samarbete med tidningen Minnenas Journal

En sensommarkväll 1884 går det riktigt snett för den 20-åriga torparsonen Olof Petter Westin från byn Ödsgård i Edsele socken. Han har druckit brännvin och på lördagsdansen i byn blir han utslängd efter att ha satt krokben och uppträtt allmänt stökigt.

– Vill nån slåss så kom ut bara! Skriker bråkstaken och knyter nävarna.

Dansen fortsätter, men Jonas Olof Lundqvist fattar det ödesdigra beslutet att gå ut och försöka lugna ner Olof Petter.

Det slutar med att Jonas Olof blir svårt misshandlad och ligger utslagen med blodet rinnande från ett djupt sår i pannan. Byns barnmorska rycker ut och räddar Johans, som dock blir märkt för livet av misshandeln. Bland annat tappar han luktsinnet.

Olof Petter Westin hämtas av polisen några dagar senare och döms till tre års fängelse.

Ett decennium senare är denna våldsman en högt ansedd man i staden Menahga i Minnesota, USA, och vald till sheriff! Hur var det möjligt, vad hade hänt?

Olof Petter var son till en fattig skomakare och torpare vid namn Sven Petter och hans hustru Brita Stina. Pappan hade tidvis spritproblem och var död sedan drygt ett halvår när sonen greps. Det berättas att Olof Petter hade fått en hård uppfostran med hugg och slag. När mamma Brita Stina snabbt gifte om sig hamnade sonen i dåligt sällskap och började strula.

Straffet avtjänar han i Göteborg. Olof Petter sköter sig hyggligt, jobbar med smidesarbete och muckar med 155:36 kronor på fickan. Han återvänder till hemsocknen och arbetar som flottare och kvarndräng. Säkerligen är han ingen populär person. Offret Jonas Olof bor kvar och kanske möts de öga mot öga igen.

Möjligen blir den fientliga stämningen för mycket. Olof Petter bestämmer sig för att emigrera och 1889 lämnar han Sverige för att börja ett nytt liv.

Olof Petter kommer till New York på sommaren och tar sig vidare till nordvästra Minnesota, där det finns svenskar från hans egen bygd. Han träffar Johanna, de gifter sig och bosätter sig så småningom i Menahga, en växande järnvägsknut där det inte saknas jobb.

Olof Petter tar uppdrag som smed och snickare och lyckas väl. Han grundar den lokala brandkåren och blir en alltmer ansedd medborgare. Förtroendeuppdraget som sheriff från mitten av 1890-talet är ett bevis på det och ingen kan ta miste på Olof Petters stolthet när han poserar med stjärnan på bröstet. En revansch som heter duga.

Hans uppdrag bestod bland annat i att transportera brottslingar och det finns ett bevarat kvitto på hur sheriffen fått 15:90 dollar för att ta hand om tjuven Claude Coleman på en sådan resa. Under hela sitt liv i Menahga – han blev 86 år– höll Olof Petter tyst om sin kriminella bakgrund i Sverige. Inte så konstigt, kanske, för en sheriff.

– Det kan omöjligt vara ”grandpa” ni pratar om, sa sonsonen Donald förvånat när han för första gången fick höra talas om Olof Petters historia. Farfar var en fredlig hedersman och ett föredöme för många.

– Ja, han fick uppenbart en nystart i livet, säger Cuno Bernhardsson, förste arkivarie på forskningsarkivet, Umeå universitetsbibliotek, och den som med tålamod nystat upp historien om Olof Petter. Barndomen var ett svart minne som han nog försökte lägga bakom sig. Vi vet inte så mycket om det, få brev är bevarade och han reste hem till Sverige bara en gång.

I ett av de brev som finns kvar varnar han den unge Willie Svensson för spriten. Willie var en landsman som Olof Petter blev som en sorts extrapappa för i Menahga, och kanske ville Olof petter i den frågan förmedla en egen dyster erfarenhet.