Även flyktingar har haft ett vanligt liv

I nyhetsflödena ser vi dem inklämda i tågvagnar, klamrande sig fast vid gummibåtar, väntande i smutsiga tältläger eller gående på vägar med väskor i händerna och barn på ryggen.

Läs också: Bybor såg till att flyktingar fick stanna

Läs också: Så fick flyktingar hjälp runtom i landet

Jag är inte flykting. Jag är en vanlig människa. Varje morgon äter jag frukost hemma i mitt kök och tittar, med kaffekoppen i hand, ut över fönsterbrädans pelargoner. Ett rådjur äter av vår nyponbuske. I en grannes fönster sitter en katt. Tre barn går förbi, de ska väl till skolan.

Det är just i sådana stunder mina värsta vakenmardrömmar kan dyka upp, om hur allting skulle kunna ändras och om hur självklar trygghet bara kan upphöra.

Innan flyktingarna blev flyktingar var de också vanliga människor och brukade kanske sitta vid morgonkaffet i lugn och ro och titta ut. De hade en säng att sova i, älsklingsprogram på TV, vänner som kom för att prata och favoritpålägg på frukostmackan. Kanske ost.

I mina otäcka tankar ser jag mellan fönstrets pelargoner hur en granat krossar grannhusets röda tegelvägg. Damm och murbruk yr ner i soffan i det blottade vardagsrummet och den stora altanen i tryckimpregnerat brinner för fullt.

Katten i fönstret? Ingen aning. Mina grannar? Vet inte. Ser dem inte. Skolbarnen? Försvunna. Vet inte vart.

Jag föreställer mig också vår egen dörr sparkas sönder av män som brakar in, skriker och riktar skjutvapen mot mig och min fru. Och tanken som sedan alltid följer känns ännu mer absurd, tanken på att fly för att öka chansen att klara livhanken.

Jag tänker på vårt lilla potatisland på baksidan där vi än så länge skördat hälften, på uteplatsen där vi fikar och lyssnar på fåglar, på brevlådan där vi hämtar morgontidningen, på badsjön en bit bort i skogen. Det är vardagliga och nära saker att älska, en stadig och självklar grund i livet, men som för en del människor obönhörligen förloras.

Jag känner inga flyktingar. Jag har bara som reporter enstaka gånger intervjuat människor som flytt för sina liv och hamnat i Sverige.

En man från ett centralasiatiskt land lyckades klämma sig ut genom ett cellfönster, som en släkting mutat vakterna att lämna öppet. Sedan tog han sig nattetid till fots över gränsen till grannlandet. Han visade mig trekantiga ärr på armarna där han bränts med strykjärn. Han påstods ha kritiserat landets regim.

En kvinna från Mellanöstern flydde med sin man från hembyn som bombats sönder och samman. Hon berättade att innan de gav sig ut på havet i en överfull gummibåt hade hon i sista stund köpt en badring, en sån där färgglad. Den hade räddat hennes liv.

Jag kunde inte riktigt ta in vad de berättade. De satt ju där framför mig, hela och rena som vilka människor som helst. Fast med sorgsnare ögon. Jag hörde vad de sa, men förstod det inte känslomässigt.

Rationellt förstår jag att flyktingar behöver all hjälp de kan få. Men mitt eget liv är och har varit en räkmacka, och att på riktigt försöka tänka mig in i en flyktings oförutsägbara och fruktansvärda tillvaro känns förmätet. Nästan skamligt.

Bara skräckbilderna ibland vid frukosten får mig att snudda vid något. Måtte jag aldrig få uppleva det. Måtte ingen.