Är det verkligen centralisering vi vill ha?

Mycket av diskussionen kring stad/land kretsar kring begreppet ”urbanisering”. Jag kan inte räkna alla de debatter och paneler jag deltagit i angående ämnet, i princip i alla intervjuer finns urbaniseringsperspektivet med. Begreppet ”urbanisering” har blivit ett slags naturlag och uttalas av vissa med närapå religiös övertygelse. Men det finns ett problem med detta, för om man försöker lösa landsbygdsfrågan utifrån det perspektivet kommer alltid en specifik typ av lösningar läggas fram, eller som engelsmännen brukar säga: ”if all you got is a hammer, everything looks like a nail”.

Jag tror vi skulle ha stor nytta av att utvidga debatten och försöka diskutera centralisering istället. Det är ju framförallt det som är problemet; att resurser, jobb, pengar, kapital, infrastruktur, service, kultur – ja, i princip allt centraliseras. Att vi är så vana vid att om vi bara samordnar allt – skapar stordrift – blir det: Effektivare, bättre och billigare. I det flesta organisationer ser de ofta bara till den egna verksamheten; myndigheter och politiker tänker i ”stuprör”, något som gör att samordningen blir intern inom organisationen. Detta leder till centralisering. Det gynnar inte samarbete eller kreativa lösningar med andra aktörer på den lokala arenan.

Det här mönstret finns tyvärr på alla platser. Såväl kommuner som regioner tenderar att centralisera allt till staden eller tätorten. I regionen centraliseras verksamheten och resurserna till residensstaden och i nationen till huvudstaden. Det syns tydligt i statistiken där 10 000 statliga jobb skapats i Stockholm under de senaste åren – under samma tidsperiod har lika många försvunnit från landsbygden, och med Arbetsförmedlingens omorganisation kommer ännu fler försvinna. När flygledarfunktionen ska samordnas till en och samma plats väljer Luftfartsverket att stänga ner i mindre städer och centralisera till… Arlanda!

Ett Arlanda som för övrigt har svårt att hålla trafiken igång när det snöar lite för mycket…

En systematisk dränering av det som inte är centralt beläget (ur ett stadsperspektiv) har med andra ord skett de senaste decennierna. Det märks i allt från statliga utredningar som kallar platser som inte ligger i Mälardalen för ”mycket avlägset belägen”, till när man diskuterar skolförändringar och innan utredningen ens är klar tar för givet att det är byskolan som ska stängas och flyttas till ”centralskolan”.

Är vi verkligen säkra på att centralisering är det bästa för organisationer och för Sverige som nation? Är det, i varje enskilt fall, smart att fokusera allt till några få platser? Skapar det ett fungerande, hållbart och mångsidigt land? Med större enheter kommer kravet på fler kontrollfunktioner och en mer övergripande administration samtidigt som avståndet till kärnverksamheten ökar.

Jag tror vi skulle vinna mycket på att bredda frågan om stad/land till att prata mer centralisering och mindre urbanisering.

För att citera Magnus Uggla i hans låt från 1980:

”Centrumhets vart ska man ta vägen, vilken tristess. Alla ränner runt på stan i centrumhets, alla irrar runt på stan i centrumhets. Centrumhets!”

Läs också: Fler krönikor av Terese Bengard hittar du här